Ny serie i The talented Mr Ripley´s spår
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Vi befinner oss i kuststaden Brighton. ”Staden där doften av havet aldrig når fram eftersom den är begravd av så många lager av smuts”, säger huvudkaratären Bella.
Bella bor i ett källarskyffe. Mittemot bor en man som ringer och trakasserar henne och berättar att han kan se henne genom den tunna gardinen hon alltid har fördragen för sitt enda fönster. Men Bella vill kunna öppna sitt fönster och få in frisk luft och ljus. En dag får hon nog…
Skådespelerskorna Py Huss-Wallin och Ester Uddén gestaltar denna tragedi, som många kvinnor kan känna igen sig i, med en stor dos humor och självdistans. Dialogen flödar och studsar fram och man ser att budskapet når fram då tårar trillar i igenkänning på kvinnan i 60-årsåldern som sitter bredvid mig i publiken.
De vanligaste reaktionerna på våld och chock brukar vara ”freeze” eller ”flight” för kvinnor i filmens och teaterns värld. Här ser vi att ”fight” är ett så mycket bättre alternativ. Bella lyfter sig själv från den traditionella kvinnliga offerrollen och blir ett subjekt med handlingskraft och uppfinningsrikedom.
När titelspåret ”Thunderbird” till filmen Thelma och Louise dundrar in som ackompanjemang till handlingen ryser jag av välbehag. Jag minns när jag själv som 18-åring såg filmen och omskakad kom ut från biografen. Filmen hade skapat en ny verklighet där systerskap och rättviseskipning visat sig möjlig och jag sträckte på ryggen och kunde gå upprätt, det kändes som första gången. I teaterlokalen vet vi med ens vilket kosmos vi befinner oss i: det är 90-talets girlpower-våg som nu livats upp för vår samtid. Filmerna Nikita (1990), Kill Bill (2003) och den provokativa franska Baise-moi (2000) kan kanske räknas till genren, vars nutida avlöpare skulle kunna vara den rosade tvserien Hand maid`s tale (2017) och på svenska den satiriska thrillerserien Deg som visades på SVT förra året.
Men i Edwalls tolkning av Dirty weekend är Bella är inte ensam längre. Huvudrollen Bella är dubblerad, här ser vi två blonderade kvinnor med leopardmönstrad stass och slitna röda pumps: kanske för vi efter Metoo-vågen inte längre kampen ensamma.
En jävla helg är romanens svenska titel. Efter hyllningar i pressen och utsålda föreställningar under 2022 spelas nu pjäsen även i maj 2023.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Smart autobiografi > barndomsskildring > metoo-bidrag
RECENSION: MADONNA AV SARA VILLIUS
Jaget i romanen är en kvinna i 35-årsåldern som bor i ett hus med man och barn. Men hon tänker på och längtar efter en annan man – en känd dramatiker som tidigare har varit hennes lärare.
Detta är Sara Villius fjärde roman. Hon har även skrivit barnböcker och för film, tv och radio. Stilen i Madonna är en poetisk kortprosa med fullfjädrat originella liknelser. Formen uppfattar jag som autobiografisk och det är det som ger den dess tyngd. Denna aspekt, att jaget kan ses som författaren Villius, skruvar upp laddningen i två teman: villkoren för kvinnligt konstnärskap och kvinnans sexualitet i ett patriarkat och vad man kan råka ut för om man ger sig ut på de arenorna.
Språket är splitternytt med enkla träffsäkra beskrivningar, som ofta är komiska: ”Kråkan spattar omkring på blecket. Den trycker de feta fjädrarna mot glaset.”
Ärligt tilltal
I första delen har jaget fött sitt tredje barn och är skadat och medtaget av förlossningen. Sedan förs vi vidare i nuet där jaget letar efter minnen från barndomen och tar sig fram som författare. Med en tillbakalutad humor ger jaget sig till känna i reflektioner i hur det är att vara kvinna idag.
Jag har läst några manliga författare som även de skriver om vardagen och lämnar ut pinsamma detaljer och tillkortakommanden. Nu är det en kvinna som skriver, vilket innebär att man stöter på diverse tabun: en kvinna som visar upp en aktiv sexualitet är en ”dålig kvinna” till skillnad mot en man i samma läge däremot blir betraktad som är en ”riktig man”. När Karl Ove Knausgård visar upp sidor som gränsöverskridande sexualitet, psykisk ohälsa eller hänger ut anhöriga, är han modig och sårbar. När Villius gör liknande ting är hon elak och svag, skulle jag gissa att ett oreflekterat intryck blir: ”Vad ska hennes man tycka?” ”Och barnen?”
Vidare berättar Villius om hur det är att vara ett kvinnligt objekt och hur blickarna från männen avtar med åren. Vem är jaget när hon inte längre i samma grad får uppskattning för sitt yttre som kvinna men inte heller den bekräftelse som individ som en man erhåller?
Ett stycke om Ikea dröjer sig kvar hos mig: ”En gång åker jag ensam till Ikea. Läser på min lista och känner att någon tittar på mig. Jag ser upp och det är en man, en pappa som tittar. Han går liksom bakom sin fru och de två barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag är lika vidrig som hans egen fru.” Villius tar här upp kvinnoföraktet, både sitt egna och kulturens kvinnoförakt som fortfarande lever kvar i det jämlika Sverige, världens mest jämlika land. Ett annat exempel: dramatikern som jaget är förälskad i, säger att hon skriver som en man: ”Det var en fin komplimang.” Om det är fint att skriva som en man blir en logisk konsekvens att det tvärtom är något dåligt med att skriva ”som en kvinna”. Sådana implicita föreställningar i vår kultur tar Villius upp till ytan och ifrågasätter genom jagets reflektioner.
Halvvägs in i romanen är jag fast, jag måste få veta hur det går för huvudpersonen och njuter av hennes intelligenta observationer och experimentella livsstil. Jaget minns tidigare sexuella erfarenheter då hon tagit ”karlens” roll. Villius utforskar könsrollernas outtalade regler och vad som är möjligt att göra, dels som moder, dels som kvinna.
Metoo-litteratur
Barndomen verkar förträngd men kontaktas i minnen av ”dockskåpsdockan” med guldbyxor och dagmammans gamla undulat som tyvärr måste dö. Gradvis framträder bilden av en far som alternerar mellan våldsamhet och frånvaro.
Mannen hon nu åtror var hennes lärare och hon identifierar honom i det romanutkastet som hon sedan visar honom. Han straffar henne för detta genom att ge ut deras gemensamma projekt i sitt eget namn, och dessutom gestalta henne på ett förnedrande sätt i en pjäs han sätter upp. Han använder känsligt material hon anförtrott honom. Att som etablerad manlig dramatiker inleda en sexuell relation med en betydligt yngre kvinna med författarambitioner (och faderskomplex) innebär ett gränsöverskridande då han dessutom var hennes lärare och hon idealiserar honom. Hon är i beroendeställning på flera plan gentemot honom. Därav blir romanen ett inlägg i den pågående Metoo-vågen. I Metoo har många kvinnor, speciellt i kulturella yrken berättat om att de utnyttjats sexuellt för att få jobb. Själv ger Villius igen både mot dramatikern och sin man genom sättet hon skildrar dem, i sann nutida autobiografisk tradition.
Lön för sex?
När huvudpersonens äkta man är generös efter att de varit nära varandra fysiskt, kan hon inte låta bli att stilla undra om det är en slags lön…
Jag känner igen mig i hur det är att vara 35+ och kvinna och känner befrielse och lättnad över partierna om sexualitet och självrannsakan. Författaren nämner det tidsaktuella begreppet sexmissbruk om jagets beteende. Hon har alla statusprylar: äkta man, barn, hus men beskriver ändå en alienering, vilket är avväpnande i vår lycko- och prestationskultur.
Att kvinnliga författare vågar utforska sexualitet innebär kanske det nya kapitlet i kvinnohistoriens litteratur. Visst, det har gjorts förut men med Madonna spetsar Villius till omständigheterna ytterligare och anträder därmed nya domäner. Hon dammar av den gamla föreställningen om kvinnlig sexualitet som något skamligt så att vi kan se den tydligare och fråga oss: behöver vi den verkligen längre?
*Bilden som illustrerar texten är målningen Skriket av Edvard Munch. Villius romanomslag illustreras av Munchs målning Madonna.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Tidigare var politisk konst och grävande journalistik viktiga samhällsfunktioner, verktyg för att kritisera och granska makten. Så är det inte längre. Istället har kvalitetserier tagit över uppgiften.
När blev ni senast omskakade av politisk konst eller journalistik? Själv kan jag knappt minnas men har såklart hört talas om Jan Guillous scoop Ib-affären och vår politiska konst från samma årtionde. Däremot njuter jag var vecka av högklassig konst i form av tv-serier. På denna harmlösa arena tillåts politisk satir och svidande samhällskritik på bästa sändningstid.
Amerikanska serien House of Cards visade upp Vita huset styrt av en kallblodig psykopat. När seriens sändes chockerades dess manusförfattare av att avsnitt efter avsnitt skulle komma att förutspå vad som verkligen utspelade sig i amerikansk politik.
Den danska serien Follow the money målar likaledes upp en dyster samtid. Penseldragen är radikala: scener från de rika svindlarnas svit i Dubai följs av scen med gangstrarna Nicky och Bamse på en hed i ösregn grävandes ned lik. Rättsväsendet är genomkorrupt. Poliser som tar sitt jobb på allvar och leder trådarna uppåt i samhällshierarkin blir avskedade.
Den norska serien Kielerstreet är annorlunda med sin absurda tvist men är även den maktkritisk. Småstadspoliserna Kling och Klang, nu i kvinnlig tappning, vill inte lösa brotten. Det är lätt att tro att inspiration kommer från norska småorter som vill förbli utanför lagens räckvidd. Är namngivningen Kielerstreet en lek med bokstäver? Om man byter ut en bokstav så blir det mer rättvisande: Killerstreet.
Kielerstreet ger som den danska serien en realistisk bild av det djupa kärr kriminaliteten är – en stark drog i sig själv. Den kriminella Jonas bryter upp och inrättar sig i småstadsidyllen och får med falska arbetsintyg ett jobb. Gifter sig och flyttar in i villa men drar snart till sig själsfränder som luktar sig till vem han egentligen är. Snart är han på nytt insnärjd i grova brott.
Nicky i Follow the money å sin sida börjar läsa företagsekonomi på universitetet och får kunskap om hur hans haschförsäljning kan expandera men distraheras alltmer av malströmmen i hans kriminalitet.
Och manusförfattarna skonar oss inte utan budskapet är klart från den första till den sista bildrutan: kriminalitet handlar om klass. Följ pengarna så kommer ni att hitta de grövre förbrytarna som inte befinner sig på gatan utan i samhällets toppskikt. De rika kommer alltid undan och befodras dessutom medan en maktlös arbetarklassdealer utan fadersgestalt får ett skott i huvudet.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Houellebecq
Houellebecq är provokativ då han varvar litterära resonemang med pornografiska avsnitt och grav sexism och därav är han kanske en storsäljare främst bland män? Men — dock verkar han ännu en gång lyckas med att fokusera samtiden genom att skruva upp temperaturen i aktuella företeelser. I Underkastelse beskriver han ett framtidsscenario där islam får en alltmer framträdande roll i Frankrike genom att Muslimska broderskapet tar plats i regeringen år 2022.
Det som är intressant med hans bok, som kritiserats för islamofobi (Houellebecq medger själv att han är islamofob*) är att man tror att det är ”de andra”, i det här fallet muslimer och islam som avhandlas. Men i själva verket är det normaliteten själv, den västerländska heterosexuella medelklassmannen som synas. Hans sexism, hans ytlighet och tomhet och självmordstankar, hans människoförakt och apati inför forna ledord som engagemang och solidaritet.
Det är ett generellt problem författaren sätter ord på, tillsynes utan att vara medveten om det själv. Västmannens kris.* Sorgen över oförmågan att knyta ann till en annan människa och ta plats som medborgare i demokratin förträngs totalt och det är här sexmissbruket kommer in i bilden. Romanen avslutas med att den manliga huvudpersonen gifter sig med en muslimsk tonårsbrud efter att en tid ha irrat omkring i ett ingenmansland på den franska landsbyggden där ingenting längre är sig likt och inre och yttre värld flyter samman.
Lösningen är alltså att hitta en ny kategori att underordna sig. I hans tidigare roman Plattform är det sexturism som framställs som framtidens marknad. Relationer mellan kvinna och man i väst fungerar inte längre och därav ska kvinnor från fattiga länder rekryteras.
Olika former av sexmissbruk är det som smörjer maskineriet så att det kan rulla på lite till i sin känslolösa rutin. Den nya västerländska mannen är hemma mer med sina barn, accepterar underordning av kvinnliga chefer och lever i alltmer jämlika relationer med kvinnor. Det är den officiella bilden. Det är de goda kvinnorna som får njuta av jämlikheten med dessa sympatiska män. Men i en hemlig underjord finns de dåliga kvinnorna som är sexuella. Kvinnor med låg status kan utnyttjas och kränkas som i Underkastelses fall i porr och prostitution och barnäktenskap. På denna sexualitetens domän återtar den västerländska mannen sin allsmäktighet.
Kategori: Allmänt
DEBATT
— Sverige är inte längre neutralt, sade Göran Persson, dåvarande stadsminister 28/11 2000 i tidningen Financial Times. Många förbluffades över uttalandet, speciellt inom Socialdemokratin då frågan inte skulle debatteras i riksdagen förrän två veckor senare.
Många svenskar lever kvar i föreställningen att landet vi lever i är och bör vara neutralt men i själva verket deltar vi nu i ett religiöst krig mot Afganistan, under Natos flagg.
Jag själv hade en vag förestälning om att vi inte varit i krig sedan 1800-talet. När jag började utforska saken framgick det att Sverige varit inblandat i krig i stort sett hela tiden sedan dess.
Men ändå är det som sker nu mot Afganistan något nytt. Kriget är ett anfallskrig. Tidigare har Sveriges del i större utsträckning varit fredsbevarande styrkor. Länderna sägs ha bett om hjälp. Det som sker nu bryter mot folkrätten. USA anföll Afganistan och Sverige deltar i det kriget.
Anna Ek, ordförande i Svenska freds och skiljedomsföreningen anser att "det är oacceptabelt att ha ihjäl civila, vilket sker i Afganistan", när jag ringer upp henne.
— Att den militära insatsen blir tyngre och alltmer omfattande istället för att satsa mer pengar på civila insatser som mat och vård, är oroväckande, menar hon.
Enligt säkerhetspolitik.se, som tillhör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap*, deltar Sverige idag även i militära internationella insatser i Afrika, Asien och Eu.
Sajten skriver att Sverige genom sitt Eu-medlemskap samarbetar i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik: "Sedan Sverige gick med i Eu 1995 är Eu:s säkerhetspolitiska utveckling även styrande för Sverige och förutsättningar för den svenska säkerhetspolitiken har förändrats det senaste årtiondet“.
Detta uttalande låter i mina öron lite diffust men jag gissar att det innebär att det som förändrade läget var attentatet den 11:e september 2001 eftersom hoten sägs vara “gränsöverskridande“.
“Hittills har personer enbart tagits ut på frivillig grund i internationella satsningar”, skriver de vidare vilket underförstått kan syfta på att det inte kommer att förbli så i framtiden.
“Dagens försvarsmakt kan agera snabbt, samordnat och flexibelt vid insatser både inom och utom Sverige”, står det vidare på strikta officiella sajten.
Ett nytt inslag är de snabbinsatsförband som kallas “battle groups”. Inom tio dagar ska dessa kunna sättas in “var som helst” inom en radie på 1000 mil från Bryssel, exempelvis i väpnade strider och "terroristbekämpning." Sedan 1956 har Sverige deltagit i 60 länder (Afganistan Cypern, Mellanöstern, Liberia m.fl.) med 100 000 svenska soldater och under 2008 år utbildadades 7000 ungdomar, varav hälften var flickor.
*Säkerhetspolitik.se produceras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som ansvarar för innehållet på webbplatsen. MSB samarbetar med Försvarsmakten, Pliktverket och organisationen Folk och Försvar.
Kategori: Allmänt
Kategori: Af
KOMMENTAR Var det någon mer som reagerade på Svt:s nyhetsinslag den 14:e januari? -Den svenska militären ska nu rekrytera soldater på Arbetsförmedlingen… 4000 soldater per år… ”Satsningen” sågs som något positivt och Svt:s journalist i frågasatte inte saken…
I USA kan ju fångar få sitt straff omvandlat till krigstjänstgöring, det kanske är något även för Sverige att prova. Mord som merit?
På de etablerade kanalerna blir nyhetsinslagen om vår omvärlden allt mer groteska dag för dag. Journalisternas viktigaste uppgift är att granska makten. När journalisterna inte gör sitt jobb blir Sverige ett allt märkligare land att leva i.