artstruck

Vi befinner oss i kuststaden Brighton. ”Staden där doften av havet aldrig når fram eftersom den är begravd av så många lager av smuts”, säger huvudkaratären Bella. 

Bella bor i ett källarskyffe. Mittemot bor en man som ringer och trakasserar henne och berättar att han kan se henne genom den tunna gardinen hon alltid har fördragen för sitt enda fönster. Men Bella vill kunna öppna sitt fönster och få in frisk luft och ljus. En dag får hon nog…

Skådespelerskorna Py Huss-Wallin och Ester Uddén gestaltar denna tragedi, som många kvinnor kan känna igen sig i, med en stor dos humor och självdistans på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm.  Dialogen flödar och studsar fram och man ser att budskapet når fram då tårar trillar i igenkänning på kvinnan i 60-årsåldern som sitter bredvid mig i publiken.

De vanligaste reaktionerna på våld och chock brukar vara ”freeze” eller ”flight” för kvinnor i filmens och teaterns värld. Här ser vi att ”fight” är ett så mycket bättre alternativ. Bella lyfter sig själv från den traditionella kvinnliga offerrollen och blir ett subjekt med handlingskraft och uppfinningsrikedom.

När titelspåret ”Thunderbird” till filmen Thelma och Louise dundrar in som ackompanjemang till handlingen ryser jag av välbehag. Jag minns när jag själv som 18-åring såg filmen och omskakad kom ut från biografen. Filmen hade skapat en ny verklighet där systerskap och rättviseskipning visat sig möjlig och jag sträckte på ryggen och kunde gå upprätt, det kändes som första gången. I teaterlokalen vet vi med ens vilket kosmos vi befinner oss i: det är 90-talets girlpower-våg som nu livats upp för vår samtid. Filmerna Nikita (1990), Kill Bill (2003) och den provokativa franska Baise-moi (2000) kan kanske räknas till genren, vars nutida avlöpare skulle kunna vara den rosade tv-serien Hand maid`s tale (2017) och på svenska den satiriska thrillerserien Deg som visades på SVT förra året.

Men i Edwalls tolkning av Dirty weekend är Bella är inte ensam längre. Huvudrollen Bella är dubblerad, här ser vi två blonderade kvinnor med leopardmönstrad stass och slitna röda pumps: kanske för vi efter Metoo-vågen inte längre kampen ensamma.

 En jävla helg är romanens svenska titel. Efter hyllningar i pressen och utsålda föreställningar under 2022 spelas nu pjäsen även i maj 2023.

RECENSION: MADONNA AV SARA VILLIUS Jaget i romanen är en kvinna i 35-årsåldern som bor i ett hus med man och barn. Men hon tänker på och längtar efter en annan man –en känd dramatiker som tidigare har varit hennes lärare.

Madonna är Sara Villius fjärde roman. Villius har tidigare skrivit barnböcker och för film, tv och radio. Stilen i Madonna är en poetisk kortprosa med fullfjädrat originella liknelser. Formen uppfattar jag som autobiografisk och det är det som ger den dess tyngd. Denna aspekt, att jaget kan ses som författaren Villius, skruvar upp laddningen i två teman: villkoren för kvinnligt konstnärskap och kvinnans sexualitet i ett patriarkat och vad man kan råka ut för om man ger sig ut på de arenorna.

Språket är splitternytt med träffsäkra beskrivningar som ofta är komiska: ”Kråkan spattar omkring på blecket. Den trycker de feta fjädrarna mot glaset.”

Ärligt tilltal

I första delen har jaget fött sitt tredje barn och är skadat och medtaget av förlossningen. Sedan förs vi vidare i nuet där jaget letar efter minnen från barndomen och tar sig fram som författare. Med en tillbakalutad humor ger jaget sig till känna i reflektioner i hur det är att vara kvinna idag.

Jag har läst några manliga författare som även de skriver om vardagen och lämnar ut pinsamma detaljer och tillkortakommanden. Nu är det en kvinna som skriver, vilket innebär att man stöter på diverse tabun: en kvinna som visar upp en aktiv sexualitet är en ”dålig kvinna” till skillnad mot en man i samma läge däremot blir betraktad som är en ”riktig man”. När Karl Ove Knausgård visar upp sidor som gränsöverskridande sexualitet, psykisk ohälsa eller hänger ut anhöriga, är han modig och sårbar. När Villius gör liknande ting är hon elak och svag, skulle jag gissa att ett oreflekterat intryck blir: ”Vad ska hennes man tycka?” ”Och barnen?”

Vidare berättar Villius om hur det är att vara ett kvinnligt objekt och hur blickarna från männen avtar med åren. Vem är jaget när hon inte längre i samma grad får uppskattning för sitt yttre som kvinna men inte heller den bekräftelse som individ som en man erhåller?

Ett stycke om Ikea dröjer sig kvar hos mig: ”En gång åker jag ensam till Ikea. Läser på min lista och känner att någon tittar på mig. Jag ser upp och det är en man, en pappa som tittar. Han går liksom bakom sin fru och de två barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag är lika vidrig som hans egen fru.”

Villius tar här upp kvinnoföraktet, både sitt egna och kulturens kvinnoförakt som fortfarande lever kvar i det jämlika Sverige, världens mest jämlika land. Ett annat exempel: dramatikern som jaget är förälskad i, säger att hon skriver som en man: ”Det var en fin komplimang.” Om det är fint att skriva som en man blir en logisk konsekvens att det tvärtom är något dåligt med att skriva som en kvinna. Sådana implicita föreställningar i vår kultur tar Villius upp till ytan och ifrågasätter dem genom jagets reflektioner.

Halvvägs in i romanen är jag fast, jag måste få veta hur det går för huvudpersonen och njuter av hennes intelligenta observationer och experimentella livsstil. Jaget minns tidigare sexuella erfarenheter då hon tagit ”karlens” roll. Villius utforskar könsrollernas outtalade regler och vad som är möjligt att göra dels som moder, dels som kvinna.

Metoo-litteratur

Barndomen verkar förträngd men kontaktas i minnen av ”dockskåpsdockan” med guldbyxor och dagmammans gamla undulat som tyvärr måste dö. Gradvis framträder bilden av en far som alternerar mellan våldsamhet och frånvaro.

Mannen hon nu åtror var hennes lärare och hon identifierar honom i det romanutkastet som hon sedan visar honom. Han straffar henne för detta genom att ge ut deras gemensamma projekt i sitt eget namn och dessutom gestalta henne på ett förnedrande sätt i en pjäs han sätter upp. Han använder känsligt material hon anförtrott honom. Att som etablerad manlig dramatiker inleda en sexuell relation med en betydligt yngre kvinna med författarambitioner innebär ett gränsöverskridande då han dessutom var hennes lärare och hon idealiserar honom. Hon är i beroendeställning på flera plan gentemot honom. Därav blir romanen ett inlägg i den pågående Metoo-vågen. I Metoo har många kvinnor, speciellt i kulturella yrken berättat om att de utnyttjats sexuellt för att få jobb. Själv ger Villius igen både mot dramatikern och sin man genom sättet hon skildrar dem, i sann nutida autobiografisk tradition.

Lön för sex?

När huvudpersonens äkta man är generös efter att de varit nära varandra fysiskt, kan hon inte låta bli att stilla undra om det är en slags lön…

Jag känner igen mig i hur det är att vara 35+ och kvinna och känner befrielse och lättnad över partierna om sexualitet och självrannsakan. Författaren nämner det tidsaktuella begreppet sexmissbruk om jagets beteende. Hon har alla statusprylar: äkta man, barn, hus men beskriver ändå en alienering, vilket är avväpnande i vår lycko- och prestationskultur.

Att kvinnliga författare vågar utforska sexualitet innebär kanske det nya kapitlet i kvinnohistoriens litteratur. Visst, det har gjorts förut men med Madonna spetsar Villius till omständigheterna ytterligare och anträder därmed nya domäner. Hon dammar av den gamla föreställningen om kvinnlig sexualitet som något skamligt så att vi kan se den tydligare och fråga oss: behöver vi den verkligen längre?

*Bilden som illustrerar texten är målningen Skriket av Edvard Munch. Villius romanomslag illustreras av Munchs målning Madonna.

När blev ni senast omskakade av politisk konst eller journalistik? Själv kan jag knappt minnas men har såklart hört talas om Jan Guillous scoop Ib-affären och vår politiska konst från samma årtionde. Däremot njuter jag var vecka av högklassig konst i form av tv-serier. På denna till synes harmlösa arena tillåts politisk satir och svidande samhällskritik på bästa sändningstid.

Amerikanska serien House of Cards visar upp Vita huset styrt av en kallblodig psykopat. När serien sändes chockerades dess manusförfattare av att avsnitt efter avsnitt skulle komma att förutspå vad som verkligen utspelade sig i amerikansk politik.

Den danska serien Follow the money målar likaledes upp en dyster samtid. Penseldragen är radikala: scener från de rika svindlarnas svit i Dubai följs av en scen där gangstrarna Nicky och Bamse gräver ned lik på en hed i ösregn. Rättsväsendet är genomkorrupt. Poliser som tar sitt jobb på allvar och leder trådarna uppåt i samhällshierarkin blir avskedade.

Den norska serien Kielerstreet är annorlunda med sin absurda tvist men är även den maktkritisk. Småstadspoliserna Kling och Klang, nu i kvinnlig tappning, vill inte lösa brotten. Det är lätt att tro att inspiration kommer från norska småorter som vill förbli utanför lagens räckvidd. Är namngivningen Kielerstreet en lek med bokstäver? Om man byter ut en bokstav så blir det mer korrekt: Killerstreet.

Kielerstreet ger som den danska serien en realistisk bild av det djupa kärr kriminaliteten är – en stark drog i sig själv. Den kriminella Jonas bryter upp och inrättar sig i småstadsidyllen och får med falska arbetsintyg ett jobb. Gifter sig och flyttar in i villa men drar snart till sig själsfränder som luktar sig till vem han egentligen är. Snart är han på nytt insnärjd i grova brott.

Nicky i Follow the money å sin sida börjar läsa företagsekonomi på universitetet och får kunskap om hur hans haschförsäljning kan expandera men distraheras alltmer av malströmmen i  kriminaliteten.

Och manusförfattarna skonar oss inte utan budskapet är klart från den första till den sista bildrutan: kriminalitet handlar om klass. Följ pengarna så kommer ni att hitta de grövre förbrytarna som inte befinner sig på gatan utan i samhällets toppskikt. De rika kommer alltid undan och befodras dessutom medan en maktlös arbetarklassdealer utan fadersgestalt får ett skott i huvudet.

https://www.svtplay.se/follow-the-money

https://www.svtplay.se/kielergatan

DEBATT
— Sverige är inte längre neutralt, sade Göran Persson, dåvarande stadsminister 28/11 2000 i tidningen Financial Times. Många förbluffades över uttalandet, speciellt inom Socialdemokratin då frågan inte skulle debatteras i riksdagen förrän två veckor senare.

Många svenskar lever kvar i föreställningen att landet vi lever i är och bör vara neutralt men i själva verket deltar vi nu i ett religiöst krig mot Afganistan, under Natos flagg. 
   Jag själv hade en vag förestälning om att vi inte varit i krig sedan 1800-talet. När jag började utforska saken framgick det att Sverige varit inblandat i krig i stort sett hela tiden sedan dess.  

Men ändå är det som sker nu mot Afganistan något nytt. Kriget är ett anfallskrig. Tidigare har Sveriges del i större utsträckning varit fredsbevarande styrkor. Länderna sägs ha bett om hjälp. Det som sker nu bryter mot folkrätten. USA anföll Afganistan och Sverige deltar i det kriget.

Anna Ek, ordförande i Svenska freds och skiljedomsföreningen anser att "det är oacceptabelt att ha ihjäl civila, vilket sker i Afganistan", när jag ringer upp henne.
— Att den militära insatsen blir tyngre och alltmer omfattande istället för att satsa mer pengar på civila insatser som mat och vård, är oroväckande, menar hon.

Enligt säkerhetspolitik.se, som tillhör Myndigheten för samhällsskydd och beredskap*, deltar Sverige idag även i militära internationella insatser i Afrika, Asien och Eu. 
   Sajten skriver att Sverige genom sitt Eu-medlemskap samarbetar i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik: "Sedan Sverige gick med i Eu 1995 är Eu:s säkerhetspolitiska utveckling även styrande för Sverige och förutsättningar för den svenska säkerhetspolitiken har förändrats det senaste årtiondet“.
   Detta uttalande låter i mina öron lite diffust men jag gissar att det innebär att det som förändrade läget var attentatet den 11:e september 2001 eftersom hoten sägs vara “gränsöverskridande“.
“Hittills har personer enbart tagits ut på frivillig grund i internationella satsningar”, skriver de vidare vilket underförstått kan syfta på att det inte kommer att förbli så i framtiden.  
“Dagens försvarsmakt kan agera snabbt, samordnat och flexibelt vid insatser både inom och utom Sverige”, står det vidare på strikta officiella sajten.

Ett nytt inslag är de snabbinsatsförband som kallas “battle groups”. Inom tio dagar ska dessa kunna sättas in “var som helst” inom en radie på 1000 mil från Bryssel, exempelvis i väpnade strider och "terroristbekämpning." Sedan 1956 har Sverige deltagit i 60 länder (Afganistan Cypern, Mellanöstern, Liberia m.fl.) med 100 000 svenska soldater och under 2008 år utbildadades 7000 ungdomar, varav hälften var flickor. 

*Säkerhetspolitik.se produceras av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som ansvarar för innehållet på webbplatsen. MSB samarbetar med Försvarsmakten, Pliktverket och organisationen Folk och Försvar.

KOMMENTAR Två officerare har dött i Afganistan. Ja, soldater dör i krig. Men sen när är Sverige en krigsförande nation? Har svenska folket godkänt detta?
   Jag orkar inte se på tv längre, har inte bearbetat att nu Sverige tar del i kriget “mot terrorismen.” Hela begreppet är djupt rasistiskt. Rasism mot muslimer har blivit helt legitim efter 11:e september-attacken. Om det är något land Sverige ska ta ställning mot är det väl det våldsamt krigiska USA?
   Democracy now på Öppna kanalen rapporterar dagligen om situationen i Afganistan och Irak. Och den amerikanska opinionen mot kriget växer...

Väst har aldrig tagit ansvar för vårt koloniala arv. Jag skäms för att erkänna det, men från svensk grund- och gymnasieskola hade jag fått uppfattningen att kolonialism och de kristna korstågen främst var barmhärtighetsgärningar -att civilisera och upplysa ”de andra”. Men är vår civilisation i själva verket byggd på våld och lemlästning?

Den muslimska kulturen var en gång världsledande och nyskapade inom många områden som konst och filosofi, kalligrafi och kirurgi. Man var oändligt mycket mer avancerad än det dåvarande kristna Europa.

Korstågen iscensattes som ett politiskt och ekonomiskt, snarare än religiöst projekt för att ta tillbaka västs världsherravälde. Genom "upplysningen" skapades normalitetsbegreppet -vit, medelklass, heterosexuell, man -och väst lade automatiskt resten av världen för sina fötter. Efter Europas koloniala expansion efter första världskriget hade den muslimska världen styckats upp och infogats i de europeiska länderas respektive maktsfärer.

Muslimer vördnar Jesus, kristna förkastar Muhammed

När Andalusien hade muslimskt styre på 1000-talet kunde kristna och judar leva kvar med religionsfrihet och var skyddade folk, eftersom de enligt härskarna härstammade från samma urfader som muslimerna, Abraham. De är alla ”bokens folk” och omnämns i koranen:

Muslimer ser Jesus som en profet, som föregick Muhammed. Muslimer ser även Jesus mor Maria som en profet, eftersom även hon fick budskap från gud.

Efter de kristna korstågen förbjöds Islam på många platser och en aversion mot muslimer finns kvar, både i det nutida Andalusien samt i Sverige och resten av väst.

Forskare världen över överens –islamofobin alltmer alarmerande

Enligt John Esposito, professor på Georgetown University och internationellt erkänd expert på islam, lever vi nu i en ”Post 9/11 World”. Enligt honom började den nya hätska attityden mot Islam tio år före attacken mot World Trade Center i New York.

Esposito som har italienskt påbrå anser att innan dess var det italienarna som fick bära rollen som ”de andra” i amerikansk kultur. Men något hände och plötsligt blev ”de andra” -muslimer. Det blev plötsligt acceptabelt att hysa negativa omdömen om muslimer och Islam på ett sätt som inte längre ansågs politiskt korrekt gentemot judar, afrikaner eller andra grupper. Ett islamofobiskt nätverk blev tongivande i mainstreamkulturen -bloggare, dokumentärfilmare, bästsäljande författare spred sin hatfyllda propaganda och en finansiell bas återfanns inom den kristna högern. När jag frågar honom om han anser det finnas en parallellitet mellan antisemitism då och islamofobi nu, blir hans svar:

– Nutidens rasism gentemot muslimer är värre.

Sarah Joseph, redaktör för det Londonbaserade muslimska livsstilsmagasinet Emel, anser även hon att muslimer nu övertagit judarnas roll som syndabock i västmedia. Hon anser att det är brott mot mänskliga rättigheter när muslimska kvinnors slöjbärande inskränks samt att massmedia var dag bedriver hatbrott i deras vinkling av muslimer. Hon förespråkar en nolltolerans gentemot denna nya typ av rasism varhelst den förekommer.

Mattias Gardell, svensk religionshistoriker, påminner om att serietecknaren Lars Vilks motiv i sitt verk med Muhammed som ”rondellhund”, kommunicerar med en nidbild av muslimer som hundar, vilken funnits i väst sedan medeltiden. Lars Vilks är kanske inte den oskyldiga konstnär som han framställs som i mainstreammedia. Hans amerikanska och europeiska meningsfränder är de främsta företrädarna inom modern islamofobi och den norska massmördaren Breivik är en av hans beundrare.

Kriget mot terrorismen det nya korståget

Enligt Torkel Lindquist, forskare på Uppsala universitet så bär vår nutid på allvarliga varningstecken. Han anser att tiden vi lever i liknar en förkrigstid och varnar för ett tredje världskrig.

Jag ser också tecken -i den förra förkrigstiden var det judar som fick utstå förringande serieteckningar i dagstidningar samt särbehandlades angående klädsel, på samma sätt som muslimer idag. Och kanske har det tredje världskriget redan har börjat men vi har inte märkt det eftersom det inte förs på europeisk mark. Kristendomen kan egentligen sägas ha fört ett teologiskt och politiskt krig mot Islam sedan Islams första decennium. Men sedan 1980-talet har kriget trappats upp och chockerande nog deltar nu Sverige i religiösa krig mot muslimska länder vid sidan av USA.

Kvinnoförtryck?

Islamofobin återfinns idag även där man skulle kunna vänta sig mer nyanserad syn -inom kristendomen samt inom vänstern. Ett slagträ som används mycket i vänstern är att islam är förtryckande gentemot kvinnor. Men i själva verket anser många kännare att Koranen, vid en jämförelse, är mer jämställd än Bibeln. Det finns fler kvinnor omnämnda i Koranen och angående relationen mellan kvinnor och män så anger Koranen att män och kvinnor, till skillnad från i Bibeln, ska vara jämställda kollegor och ”sanna vänner.”

”Syndafallet” existerar heller inte i Koranens historiebeskrivning. I den muslimska berättelsen om människans ursprung var det inte som i den bibliska, kvinnan som lockade mannen i fördärvet. Mannen och kvinnan begår där synden tillsammans så därför är kvinnan inte heller upphovet till "det onda" vilket hon är i kristen tradition.

Den första muslimen sägs vara Muhammeds första hustru, Khadidja, en välbeställd affärskvinna som var femton år äldre än honom. Aisha, som Muhammed gifte sig med efter att Khadidja avlidit är källan till många ”hadither” -centrala berättelser inom Islam som är normgivande för muslimsk liv och är rådgivande inom islamisk juridik. Muhammeds dotter Fatima, är en annan central kvinnlig person.

Det muslimska månggiftet är en annan debatterad fråga i samtiden men det som inte är lika känt är att det ofta förordas och i praktiken tillämpas som ett sätt att ta hand om ogifta som annars hamnar utan ekonomisk grundtrygghet. Islam bli generellt misstolkad i väst på grund av en historisk skepticism med politisk grund.

Missinformation

Det svårt att studera Islam eftersom jag har mina västerländska glasögon på mig och de är belamrade med kolonialism och den rasism som är en del av bygget av den västerländska "civilisationen".

När jag läser om Ayatollah Khomeini ser jag framför mig västmedias nidbild där han närmast är djävulen personifierad. När jag försöker lära mig om de muslimska sharialagarna, väller minnesfragment av årtiondens rapportering fram. Visst kan man kritisera både Khomeini och sharia, likväl som andra företeelser men man bör göra det på ett nyanserat sätt med kunskap om bakgrunden.

KRÖNIKA På kafferasten njuter vi av det goda starka kaffet. Lena, Olga, Kattis och jag sitter vid det runda bordet med en liten blombukett på. Samtalet rör sig mot ämnet politiker.
– De som tar beslut om integration bor ju själv i innerstan. De vet inte hur det är, säger Olga, en gullig kvinna i 50-årsåldern. Jobbar inom psykiatrin och är intresserad av personlig utveckling.
   De andra nickar men säger inget. Nihad är inte med på rasten, därav kanske modet att nu tala om "invandrare". Lenas blick är engagerad och söker min för att se om jag håller med. Det gör jag inte, och nickar ej heller. Säger ingenting eftersom jag straxt ska resa mig upp och säga adjö, det är sista gången jag träffar dessa damer på kurs i högsommaren.
   Men i huvudet börjar det spinna. Jag skulle ha sagt: "Jag vet "hur det är". Jag umgås med och tycker att "invandrare" är trevligare än svenskar. De är generellt mer allmänbildade och socialt kompetenta." 
   Svenskars historiekunskaper verkar begränsas till perioden andra världskriget och hur hemskt det var då. Jag anser att den perioden inte var ett undantag i historien. Nazismen hade en förhistoria med århundraden av rasism och även en efterhistoria som leder oss fram till idag då hundratals afrikanska båtflyktingar dör innan de når den Europeiska kontinenten. Varför flyr de? Inbördeskrig och extrem fattigdomen i Afrika är en direkt konsekvens av vår vita kolonialism där. Att de dör nu är inte roligare än alla nazismens dödsoffer på 30 och 40-talet.
  Men nånting jag verkligen ogillar är smygrasism. Den vidriga typen av mobbinganda som nu vädrar morgonluft: det börjar bli accepterat att hysa dessa åsikter. Så var det inte för 10 -15 år sedan. Historikern Helené Löw varnade redan 1997 på Dn:s debattsida för att medelklassen i Sverige kommer att tendera till rasism när konjunkturen i Europa går nedåt. Så rätt hon skulle få. Men aldrig i min vildaste fantasi kunde jag ana att rasism skulle bli legitimt till den grad att gemene man nu på kafferaster, på fester och i allt fler sammanhang börjar yttra sig rasistiskt.