artstruck

Ett patriarkalt samhälle vill inte ha kvinnor som är kompetenta i sin ilska utan kvinnor som underordnar sig.

Ingen gång under min fostran och socialisering i samhället har jag lärt mig att hantera min ilska. Konsekvenser av denna kunskapslucka är att kvinnor, enligt systemet hanterar sin ilska fel - och de blir fördömda. Därav går kvinnors ilska går under jorden, men kommer upp i form av "sjukdomar". Kvinnors ilska i patriarkatet anses sjuk. Det beror på patriarkatets kvinnosyn. En sund kvinna är enligt systemet moderlig, mjuk och kärleksfull.

Alla dessa diagnoser som kvinnor tilldelas är överhetens försök att bemästra kvinnor. En journalist var något på spåren när hon skrev sin tankvärda krönika i City 2010 om borderlinediagnosen. Hon hade iakttagit hur Mikael Persbrant och andra alfahannars beteendespektra anses vara dominant och därav manligt. Men om en kvinna är dominant eller "dynamisk" stämplas hon med det ickeupplyftande i en psykiatrisk diagnos som t.ex. borderline. Om man ser historiskt på saken så vet vi att kvinnor under 1800-talet, som i själva verket reagerade på omöjliga livssituationer, kunde diagnosticerades med hysteri. I retrospekt kan vi se det förtryckande i stämplingen. Varför är det svårare att se det orättvisa i samtidens diagnoshype?

Överheten stämplar och sjukförklarar grupper och individer som den vill marginalisera. Så har makten alltid gjort. Under 1700-talet uppfanns normaliteten av ledande teoretikerna i Europa. Vita heterosexuella medel och -överklassmän definierade sig själva som normala - och lade automatiskt under sig resten av världen befolkning. Kolonialism och rasism och kvinnoförtryck blev den självklara praktiken.

Bild av Kleemass på deviantart.com