artstruck

                                               

”The Post 9/11 World” -världen efter 11:e septemberattacken

Enligt John Esposito, professor på Georgetown University och internationellt erkänd expert på islam, lever vi nu i en ”Post 9/11 World”. Enligt honom började den nya hätska attityden mot Islam tio år före attacken mot World Trade Center i New York.

Esposito som har italienskt påbrå anser att innan dess var det italienarna som fick bära rollen som ”de andra” i amerikansk populärkultur. Men något hände och plötsligt blev ”de andra” –muslimer. Det blev plötsligt acceptabelt att hysa negativa omdömen om muslimer och Islam på ett sätt som inte längre ansågs politiskt korrekt gentemot judar, afrikaner eller andra grupper. Ett islamofobiskt nätverk blev tongivande i mainstreamkulturen –bloggare, dokumentärfilmare, bästsäljande författare spred sin hatfyllda propaganda och en finansiell bas återfanns inom den kristna högern. När jag frågar honom om han anser det finnas en parallellitet mellan antisemitism då och islamofobi nu, blir hans svar: ”Nutidens rasism gentemot muslimer är värre.”

Sarah Joseph, redaktör för det Londonbaserade muslimska livsstilsmagasinet Emel, anser att muslimer nu övertagit judarnas roll som syndabock i västmedia. Hon anser att det är brott mot mänskliga rättigheter när muslimska kvinnors slöjbärande inskränks samt att massmedia var dag bedriver hatbrott i deras vinklingar av muslimer på ett sätt som inte skulle godkännas om det riktades mot andra grupper. Hon förespråkar en nolltolerans gentemot denna nya typ av rasism, var helst den förekommer.

Enligt Torkel Lindquist, forskare på Uppsala universitet så bär vår nutid, på allvarliga varningstecken. Han anser att tiden vi lever i liknar en förkrigstid och varnar för ett tredje världskrig.

Jag ser också tecken –i den förra förkrigstiden var det judar som fick utstå förringande serieteckningar i dagstidningar samt särbehandlades angående klädsel, på samma sätt som muslimer idag.

Mattias Gardell, religionshistoriker, påminner om att serietecknaren Lars Vilks motiv i sitt verk med Muhammed som ”rondellhund”, kommunicerar med nidbilden av muslimer som hundar, vilken funnits i väst sedan medeltiden. Lars Vilks är kanske inte den oskyldiga konstnär som han framställs som i mainstreammedia. Hans amerikanska och europeiska meningsfränder är de främsta företrädarna inom modern islamofobi och massmördaren Breivik är en av hans beundrare.

-Och kanske har det tredje världskriget redan har börjat men vi har inte märkt det eftersom det inte förs på europeisk mark. Kristendomen kan sägas ha fört ett teologiskt och politiskt krig mot Islam sedan Islams första decennium. Men sedan 1980-talet har kriget trappats upp. Sverige deltar nu i religiösa krig mot muslimska länder, vid sidan av USA.

Muslimer vördar Jesus, kristna förkastar Muhammed

Islamofobin återfinns idag även där man skulle kunna vänta sig mer nyanserad syn -inom kristendomen samt inom vänstern. Ett slagträ som används mycket i vänstern är att islam är förtryckande gentemot kvinnor. Men i själva verket anser många kännare att Koranen, vid en jämförelse är mer jämställd än Bibeln. Det finns fler kvinnor omnämnda i Koranen och angående relationen mellan kvinnor och män så anger Koranen att de, till skillnad från i Bibeln, ska vara jämställda kollegor och ”sanna vänner”. Syndafallet existerar heller inte i Koranens historiebeskrivning. I den muslimska berättelsen om människans ursprung var det inte kvinnan som lockade mannen i fördärvet, som i den bibliska, och därför är hon inte heller upphovet till "det onda". Mannen och kvinnan begår där synden tillsammans.

Den första muslimen sägs vara Muhammeds första hustru, Khadidja, en välbeställd affärskvinna som var femton år äldre än honom själv. Aisha, som Muhammed gifte sig med efter att Khadidja avlidit är källan till många ”hadither” –centrala berättelser inom Islam som är normgivande för muslimsk liv och används som rådgivande källor inom juridiken. Muhammeds dotter Fatima, är en annan central kvinnlig person.

Det muslimska månggiftet är en annan debatterad fråga, men det som oftast inte känner till att det ofta i förordas och i praktiken tillämpas som ett sätt att ta hand om ogifta som annars hamnar utan ekonomisk grundtrygghet.

Väst byggdes inte bara i kontrast till öst. Väst byggdes på öst.

När Andalusien hade muslimskt styre på 1000-talet kunde kristna och judar leva kvar med religionsfrihet och var skyddade folk, eftersom de, enligt härskarna härstammade från samma urfader som muslimerna, Abraham. De är alla ”bokens folk” och omnämns:

Muslimer ser Jesus som en profet, som föregick Muhammed. Muslimer ser även Jesus mor Maria som en profet, eftersom även hon fick budskap från gud.

Efter de kristna korstågen på 1500-talet förbjöds Islam på många platser och en aversion mot muslimer finns kvar, både i det nutida ”Andalusien” samt i Sverige och resten av väst.

Missinformation

Som med många ämnen, är det svårt att studera Islam eftersom jag har mina västerländska glasögon på mig och de är belamrade med kolonialism och den rasism som är en del av bygget av den västerländska civilisationen. Genom att uppfinna normaliteten –vit, man, medelklass och heterosexuell hade man automatiska lagt resten av värden för sina fötter.

   När jag läser om Ayatollah Khomeini ser jag framför mig massmedias nidbild där han närmast är djävulen personifierad. När jag försöker lära mig om de muslimska sharialagarna, väller minnesfragment av de sista årtiondenas rapportering från en islamofob media fram. Visst kan man kritisera både Khomeini och sharia, likväl som andra företeelser men man bör göra det på ett nyanserat sätt med kunskap om bakgrunden.

   Väst har aldrig tagit ansvar för vårt koloniala arv. Jag skäms för att erkänna det, men från svensk grund- och gymnasieskola hade jag fått uppfattningen att kolonialism och de kristna korstågen främst var barmhärtighetsgärningar –att civilisera och upplysa ”de andra”. Den civilisation som vi varit så stolta över är kanske i själva verket byggd på våld och lemlästning.

                                        
Statens adhddiagnosticering av arbetarbarn är övergrepp. Det finns en slags "massdiagnosticering" av fattiga familjer som inte har makt, självförtroende eller tid att ifrågasätta sin läkare, som oftast tillhör överklassen.

Ett scenarie som för några årtionden skulle anses horribelt utspelar sig nu framför oss: förskrivningen av adhdmediciner ökar med 80 procent (1998 -2005)*. Proffessor Christopher Gillberg, föreslår diagnosticerig redan under det första levnadsåret hos barn. Screening ska gärna införas redan i förskolegrupper. 

Adhd är ingen stabil diagnos. Adhdförespråkarna säger att det finns en hjärnskada hos dessa barn, men en sådan har ännu inte hittats. 

"Adhd handlar kort och gott om fysisk och psykisk oro", säger den svenske psykologen Sigvard Lingh.* Även den inom missbruksbehandling framstående psykologen Torbjörn Fjellström anser att adhd helt enkelt är ett orostillstånd.

Det är orättvist att det främst är den mest maktlösa samhällsklassen -arbetarklassen, som stämplas. Om ett medel- eller överklassbarn får diagnosen så finns nog ofta vuxna som kan ifrågasätta om de inte tycker det verkar stämma. Denna samhällsgrupp har tillgång till vokabulär, forskning och alternativ för sitt barn. De har råd med terapi eller att ta extra ledigt från jobbet om det skulle behövas.

Christopher Gillberg har fått kritik för sin forskning, främst av Eva Kärfve, docent i sociologi. Hon menar att dessa slags diagnoser kan jämföras med de argument som framfördes som stöd för tvångssterialiseringen av den svenska rashygienska rörelsen på 1930-talet:

Kärfve uppmärksammar att Gillbergs forskning i hög grad ställdes på barn från just -arbetarklassen... Hon anser att barns sociala problem ofta kan förklaras av sin miljö och man måste vara försiktig med biologiska förklaringar och behandlingar. Hon kritiserar barnpsykiatrin för imperialism och för att ha givit Gillberg en totalitär ställning. I kritiken mot biologismen inom psykiatrin som framförs i hennes bok Hjärnspöken. I DAMP och hotet mot folkhälsan associationer Kärfve till nazismens massutrotning av utvecklingsstörda under 1940-talet:

Kärfve anser att psykiatriska diagnoser syftar till segregation och att sociala och miljömässiga orsaker till de avvikande beteenden som barnen i studien uppvisar, ignoreras. Enligt Kärfve betraktas ett barn som födas till ett visst öde, oberoende om de utsatts för vanvård eller ej. Kärfve ansluter sig härvid till strömningar inom sociologin som hävdar att läkarkåren ofta ignorerar sociala orsaker till såväl somatisk som psykiatrisk ohälsa; denna teoribildningen utgår bland annat från den franska filosofen Michel Foucault.

Gillbergs forskning är med stor sannolikhet understödd av dem som tjänar på utbredd och tidig diagnostisering. Det är läkemedelsföretag som står för kampanjerna som initierar screening. De har marknadsförare som vet hur man planterar efterfråga bland folket genom att manipulera media etc. Läkemedelsföretag avlönar även "debattörer" som initierat kan dyka upp i tvsoffor eller artiklar och propagera för den positiva inställningen till medicinering.

Vad händer då inom ett barn som medicineras med amfetamin eftersom det är störande för omgivningen? Psykologen Sidvard Lingh tror att adhd i själva verket är ångest. Samhället försöker alltså medicinera bort det oönskade beteendet ångesten skapar. Med stor sannolikhet kommer snart andra symptom, eftersom själv orsaken inte är behandlad, komma upp till ytan -och det kanske med ännu mer kraft. Då kommer kanske även dessa diagnosticeras och ges medicinsk behandling.

Eftersom dessa barn är maktlösa kan de inte försvara sig själva. Vi andra, som kaske har mer kunskap och makt, kan däremot reagera. Vi kan ifrågasätta profitdrivna företags så kallade "fakta".

*Sigvard Lingh diskuterar Adhd och andra diagnoser i sin intressanta källrika bok Vardagspsykopater, Recita förlag, 2011.

Barnet på bilden(Stock.xcng) har ingenting med texten att göra. Artikeln publicerades på newsmill.se den 11:e september 2012 http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/10/det-sker-en-massdiagnostisering-av-fattiga-barn

Hjälp mig! Kommentera eller ge pluspoäng på mitt inlägg="http://bloggtips.se/politiska-bloggar/du-befinner-dig-nu-utanfoer-zonen-borglig-media-jag-aer-foerfattare-och-journalist-och_7g1">bloggtips om politiska bloggar</a>

Ett patriarkalt samhälle vill inte ha kvinnor som är kompetenta i sin ilska utan kvinnor som underordnar sig.

Ingen gång under min fostran och socialisering i samhället har jag lärt mig att hantera min ilska. Konsekvenser av denna kunskapslucka är att kvinnor, enligt systemet hanterar sin ilska fel - och de blir fördömda. Därav går kvinnors ilska går under jorden, men kommer upp i form av "sjukdomar". Kvinnors ilska i patriarkatet anses sjuk. Det beror på patriarkatets kvinnosyn. En sund kvinna är enligt systemet moderlig, mjuk och kärleksfull.

Alla dessa diagnoser som kvinnor tilldelas är överhetens försök att bemästra kvinnor. En journalist var något på spåren när hon skrev sin tankvärda krönika i City 2010 om borderlinediagnosen. Hon hade iakttagit hur Mikael Persbrant och andra alfahannars beteendespektra anses vara dominant och därav manligt. Men om en kvinna är dominant eller "dynamisk" stämplas hon med det ickeupplyftande i en psykiatrisk diagnos som t.ex. borderline. Om man ser historiskt på saken så vet vi att kvinnor under 1800-talet, som i själva verket reagerade på omöjliga livssituationer, kunde diagnosticerades med hysteri. I retrospekt kan vi se det förtryckande i stämplingen. Varför är det svårare att se det orättvisa i samtidens diagnoshype?

Överheten stämplar och sjukförklarar grupper och individer som den vill marginalisera. Så har makten alltid gjort. Under 1700-talet uppfanns normaliteten av ledande teoretikerna i Europa. Vita heterosexuella medel och -överklassmän definierade sig själva som normala - och lade automatiskt under sig resten av världen befolkning. Kolonialism och rasism och kvinnoförtryck blev den självklara praktiken.

Bild av Kleemass på deviantart.com

                               

När jag hör kvinnans röst i den arabiska sången kallar nånting på mig.

Orienten kallar. Islam har besegrat västerlandet en gång till, tänker jag. Väst har redan förlorat. Naturreligionerna hade rätt, det hade de hela tiden och det var kanske vi försökte förgöra dem en gång. 

För paradoxalt nog är till de ursprungliga kulturerna vi vänder oss eftersom våra behov inte tillfredställs i det individualistiska väst. Vi söker oss tillbaka till oss själva i yogan, meditationen och går till de thailändska massörskorna när vi är utbrända. Vi letar oss fram till de sista ännu oexploaterade stränderna och förundras över de fattigas kärleksfullhet och glädje.

Vår dödsdyrkande kultur stod för allt “de andra” inte stod för. Vi var förlorare från och med den stund vi definierade oss som överlägsna.

*Den algeriska psykiatriken och författaren Franz Fanon myntade begreppet "Tredje världen" och blev språkrör för dess miljontals förtryckta människor. Hans ordval anspelade det på det "tredje ståndet", Tiers État, som var den klass som gjorde revolution i Frankrike 1789.
   Som psykiater visade han insiktsfullt hur förtryckande samhällssystem deformerar människor. Hans bok "Jordens fördömda" är åter högaktuell när  nu"kriget mot terrorismen" drar fram över världen. Jean Paul Sartre skrev förordet, som idag framstår som djupt rasistiskt. Han hade missförstått Fanons poäng och blev även han en överlägsen bedömmare.
   Bilden föreställer moskén i Cordoba, Spanien som de kristna invaderade och byggde om till en kristen katedral. Nu är det förbjudet att bära slöja eller tillbedja Allah på dess område, berättar den arabiske vakten då jag besöker platsen. Hans halvt ironiska blick avslöjar hans medvetenhet om komplexiteten i det han säger.

KRÖNIKA Jag åker uppför Höga kusten och slås av att vi har trätt in i en ny tidsålder. Små bruksorter skymtar förbi där man inte har haft råd att rusta upp affärerna och hotellen. De ser likadana ut som de gjorde på 70-talet.
   Detta storvulna dramatiska landskap, som jag inte känner, storstadsbo som jag är. Jag förstår att det är något jag gått miste om. Vad är det för folk som bor i stugorna, vars ljus lyser upp landskapet när solen gått ned?

Sverige som nation finns inte längre. Vi är sedan 1995 införlivade i den Europeiska Unionen och militärt verkar vi tillhöra Nato... Vad hände med mitt land? Beslutet att Eu:s lagar ska gälla över de svenska togs och journalisterna sysselsatte sig med andra saker.

Inga människor syns på gatorna jag passerar, men det är kanske för att det är kallt och klockan är fem denna fredagskväll? Det är tydligt att det inte finns någon näring här längre. Ladorna står tomma och förfaller på åkrarna, när vår mat och de flesta andra livsnödigheter nu produceras i låglöneländer.

Det gör ont i mig för jag förstår att något är förbi. Men de mörka bergen i horisonten inger mig en djup vördnad. Naturen är kraftfullare än människan.


Fotografiet är taget av Maria Åkerblom http://makerblomma.wordpress.com

                                                                     

KOMMENTAR 40-talistgenerationen är känd för sin mycket utbredda klassresa. Även sonen till en städerska kunde få ett medelklassyrke, köpa radhus och bil och till och med en videobandspelare…

Men kände han sig hemma i det nya fina medelklasslivet? Hur skulle man bete sig och vilken politisk hållning hade man nu egentligen? Den nya klasstillhörigheten blev en obekväm tvångströja och man längtade tillbaka till någon slags gemenskap. Men var fanns en sådan?

70-talisterna var den första generationen som tenderar till en motsatt klassresa. Dottern till medelklassmannen fick inte fick plats i den klassen när hon växte upp. När skolan var avklarad gick hon tillsammans med sina generationskamrater ut i massiv arbetslöshet på 90-talet och blev beroende av bidrag för sitt uppehälle. Tillhörigheten i medelklassen var en chimär. Hon utbildade sig till ett medelklassyrke bara för att upptäcka att hon ändå inte släpptes in. För att få arbete i den branschen krävdes mer gedigen förankring i medelklassen i form av kontakter och självkänsla…

Snart befann hon sig i ett arbetarklassyrke och hennes yngre högskoleutbildade överordnade kushade henne dagligen. Hennes slutsats: hon hade valt fel utbildning! Hon utbildade sig ytterligare tre gånger men till slut kom hon underfund med: det var inte fel utbildningar. Hon var fel. Arbetarklass handlar inte om att göra fel, utan om att vara fel.

KOMMENTAR Många var nog de tittare som trodde att Svt:s nyhetsinslag den 14:e januari var ett tidigt aprilskämt: Den svenska militären ska nu rekrytera soldater på Arbetsförmedlingen… 4000 soldater per år… ”Satsningen” sågs som något positivt och Svt:s journalist i frågasatte inte saken…
   I USA kan ju fångar få sitt straff omvandlat till krigstjänstgöring, det kanske är något även för Sverige att prova. Mord som merit?
   På de etablerade kanalerna blir nyhetsinslagen om vår omvärlden allt mer groteska dag för dag. Journalisternas viktigaste uppgift är att granska makten. När journalisterna inte gör sitt jobb blir Sverige ett allt märkligare land att leva i.

KOMMENTAR Det är vanligen medel- och arbetarklassens tabbar som överklassen iakttar och klandrar. Men vad ser arbetarklass som tabu beteende av de andra klasserna?

Jag har lagt märke till att man i arbetarklass kan kritisera varandra ganska öppet utan att det ses som en förolämpning. Detta beteende är mer skräckinjagande ju högre upp man rör sig i samhällets hierarki, av naturliga skäl...  

Av överklass blir man istället bemött med alltmer "vänlighet" och solida leenden ju värre misstag man gör, som medel- eller arbetarklass. Arbetarklassen i sin tur ser ned på medelklassens lismande för överklassen. Medelklassen är ju i mångt och mycket "klassförädare" då de ursprungligen härstammar från arbetarklassen.

Att försöka bete sig rätt, som arbetar- eller medelklass, är inte lätt. Definitionsmässigt är man fel eftersom man är underställd de som har skapat normerna. Överklassen kan bete sig hur som helst, de har ännu stil. Om man har klass kan man nämligen bryta mot alla regler. Och om man å andra sidan är underställd men försöker anpassa sig, så ser överklassen ned på en ännu mer. Det handlar om osynliga regler och hur duktig och väluppfostrat man än beter sig så är man ändå fel.