artstruck

Tredje världen versus "civilisationen"

Kategori: Allmänt

                               

När jag hör kvinnans röst i den arabiska sången kallar nånting på mig.

Orienten kallar. Islam har besegrat västerlandet en gång till, tänker jag. Väst har redan förlorat. Urreligionerna hade rätt, det hade de hela tiden och det var kanske vi försökte förgöra dem en gång. 

För paradoxalt nog är till de ursprungliga kulturerna vi vänder oss eftersom våra behov inte tillfredställs i det individualistiska väst. Vi söker oss tillbaka till oss själva i yogan, meditationen och går till de thailändska massörskorna när vi är utbrända. Vi letar oss fram till de sista ännu oexploaterade stränderna och förundras över de fattigas kärleksfullhet och glädje.

Vår dödsdyrkande kultur stod för allt “de andra” inte stod för. Vi var förlorare från och med den stund vi definierade oss som överlägsna.

*Den algeriska psykiatriken och författaren Franz Fanon myntade begreppet "Tredje världen" och blev språkrör för dess miljontals förtryckta människor. Hans ordval anspelade det på det "tredje ståndet", Tiers État, som var den klass som gjorde revolution i Frankrike 1789.
   Som psykiatriker visade han insiktsfullt hur förtryckande samhällssystem deformerar människor. Hans bok "Jordens fördömda" är åter högaktuell när  nu"kriget mot terrorismen" drar fram över världen. Jean Paul Sartre skrev förordet, som idag framstår som djupt rasistiskt. Sartre missförstod Fanons poäng och blev även han en överlägsen bedömmare.
   Bilden föreställer moskén i Cordoba, Spanien som de kristna invaderade och byggde om till en kristen katedral. Nu är det förbjudet att bära slöja eller tillbedja Allah på dess område, berättar den arabiske vakten då jag besöker platsen. Hans halvt ironiska blick avslöjar hans medvetenhet om komplexiteten i det han säger.

Ola Billgren -for real

Kategori: Konst

Billgren problematiserade att kvinnor traditionellt avbildas som objekt medan män oftast avbildas när de gör någonting. Kvinnor i porträtten ser på betraktaren - eller ser bort. Män ser allvarliga ut i en maktfull posé.





 
 
 

Inlärningssvårigheter lilla vän?

Kategori: Amfetaminliknande ämne

                                        
Statens adhddiagnosticering av arbetarbarn är övergrepp. Det finns en slags "massdiagnosticering" av fattiga familjer som inte har makt, självförtroende eller tid att ifrågasätta sin läkare, som oftast tillhör överklassen.

Ett scenarie som för några årtionden skulle anses horribelt utspelar sig nu framför oss: förskrivningen av adhdmediciner ökar med 80 procent (1998 -2005)*. Professor Christopher Gillberg, föreslår diagnosticerig redan under det första levnadsåret hos barn. Screening ska gärna införas redan i förskolegrupper. 

Men Adhd är ingen stabil diagnos. Adhdförespråkarna säger att det finns en hjärnskada hos dessa barn, men en sådan har ännu inte hittats. 

"Adhd handlar kort och gott om fysisk och psykisk oro", säger den svenske psykologen Sigvard Lingh.* Även den inom svensk missbruksbehandling framstående psykologen Torbjörn Fjellström anser att adhd helt enkelt är ett orostillstånd.

Det är orättvist att det främst är den mest utsatta samhällsklassen -arbetarna, som stämplas. Om ett medel- eller överklassbarn får diagnosen så finns nog oftare vuxna som kan ifrågasätta om de inte tycker det verkar stämma. Dessa samhällsgrupper har tillgång till vokabulär, forskning och alternativ för sitt barn. De har råd med terapi eller att ta ledigt från jobbet om det skulle behövas.

Christopher Gillberg har fått kritik för sin forskning, främst av Eva Kärfve, docent i sociologi. Hon menar att dessa slags diagnoser kan jämföras med de argument som framfördes som stöd för tvångssterialiseringen av den svenska rashygienska rörelsen på 1930-talet:

Steriliseringsvågen sköljde över Sverige med samma argument som åtföljer flera av de neuropsykiatriska diagnoserna, däribland damp – det handlar om brister i det genetiska materialet, som på en samhällelig nivå kommer till uttryck i missbruk, kriminalitet och arbetslöshet.

Kärfve uppmärksammar att Gillbergs forskning i hög grad ställdes på barn från just -arbetarklassen... Hon anser att barns sociala problem ofta kan förklaras av sin miljö och man måste vara försiktig med biologiska förklaringar och behandlingar. Hon kritiserar barnpsykiatrin för imperialism och för att ha givit Gillberg en totalitär ställning. I kritiken mot biologismen inom psykiatrin som framförs i hennes bok "Hjärnspöken. Damp och hotet mot folkhälsan" associationer Kärfve till nazismens massutrotning av utvecklingsstörda under 1940-talet:

Det har alltså inte gått framåt på grund av att civilisationsgraden i västvärlden har ökat. Tredje rikets massutrotning tog sitt avstamp i 'barmhärtighetsmord' på utvecklingsstörda. När det gäller de psykiskt handikappade finns det ingen anledning att blåsa faran över.

Kärfve anser att psykiatriska diagnoser syftar till segregation och att sociala och miljömässiga orsaker till de avvikande beteenden som barnen i studier uppvisar, ignoreras. Enligt Kärfve betraktas ett barn födas till ett visst öde, oberoende om de utsatts för vanvård eller ej. Kärfve ansluter sig härvid till strömningar inom sociologin som hävdar att läkarkåren ofta ignorerar sociala orsaker till såväl somatisk som psykiatrisk ohälsa; denna teoribildningen utgår bland annat från den franska filosofen Michel Foucault.

Gillbergs forskning är med stor sannolikhet understödd av dem som tjänar på utbredd och tidig diagnostisering. Läkemedelsföretag bekostar omfattande kampanjer som initierar screening. Deras marknadsförare vet hur man planterar efterfråga bland befolkningen genom att manipulera media etc. Läkemedelsföretag avlönar även "debattörer" som initierat kan dyka upp i tvsoffor eller artiklar och propagera för den positiva inställningen till medicinering.

Vad händer då inom ett barn som medicineras med amfetamin eftersom det är störande för omgivningen? Psykologen Sidvard Lingh tror att adhd i själva verket är ångest. Samhället försöker alltså medicinera bort det oönskade beteendet ångesten skapar. Med stor sannolikhet kommer snart andra symptom, eftersom själv orsaken inte är behandlad, komma upp till ytan -och det kanske med ännu mer kraft. Då kommer kanske även dessa diagnosticeras och ges ytterligare medicinsk behandling.

Eftersom dessa barn är maktlösa kan de inte försvara sig själva. Vi andra, som kaske har mer kunskap och makt, kan däremot reagera. Vi kan ifrågasätta profitdrivna företags så kallade "fakta".

 

*Sigvard Lingh diskuterar Adhd och andra diagnoser i sin intressanta och källrika bok Vardagspsykopater, Recita förlag, 2011.

Barnet på bilden(Stock.xcng) har ingenting med texten att göra. Artikeln publicerades på newsmill.se den 11:e september 2012 http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/10/det-sker-en-massdiagnostisering-av-fattiga-barn

Hjälp mig! Kommentera eller ge pluspoäng på mitt inlägg="http://bloggtips.se/politiska-bloggar/du-befinner-dig-nu-utanfoer-zonen-borglig-media-jag-aer-foerfattare-och-journalist-och_7g1">bloggtips om politiska bloggar</a>

Alla kan vi längta efter "Avalon"

Kategori: Recension av den svenska filmen "Avalon"

                         
 
Vackra sandstränder, solsken och snygga människor i dyrbara kläder. Porchar och cabrioleter och fullsatta läktare på Båstads årliga tennisvecka. Alla är glada "...but there is a slight problem", som huvudpersonen "Jannes" storasyster "Jackie" säger i en replik i filmen.
 
Jag såg nyligen den mångfaldigt prisade och rosade filmen Avalon. Regissören och manusförfattaren Axel Petersén är endast 33 år gammal men inger hopp för svensk film med sin berättelse om två 40-talistknarkare. Filmen sorteras under drama/ thrillerfacket men jag tycker snarare genren känns Båstad-socialrealism.
 
Avalon är ett mästerverk på flera sätt. Bild- och gestaltningsmässigt används en nedtonad stil som dels ger sken att allt är fullkomligt normalt och som även passar yngre generationer eftersom "vi" alltid åser omvärlden med en ironisk blick. Jag tycker om det återhållna spelet hos skådespelarna -flera gånger promenerar huvudpersonen "Janne" (Johannes Brost) rakt ut ur bild. Han vill inte vara med längre men jagas av nuet och verkligheten. Vår blick blir till hans eget samvete för vad han åsamkar andra med sin livsföring. Den vackra sommarstadskulissen blir en rå kontrast till hur man gissar att Janne känner sig inombords.
 
För mig berättar filmen om det drömlika tillståndet i ett aktivt missbruk och om all förödelse det sprider omkring sig. T.ex. den vackra men anorektiska dottern till Janne som tar droger t.o.m. tillsammans med honom. Ett vagt skisserat andra våldsbrott ger mig kalla kårar. Filmen ger en inblick i den djupa skam- och skuldkänslor som tvingar den missbrukande att fortsätta, att just missbruka. Léonore Ekstrands gestaltning av Jackie är så realistisk att den känns dokumentär (Ekstrand är dessutom inte en etablerad skådespelerska utan en släkting till filmskaparen). Som kritikern Helena Lindblad beskrev det i DN så är hon förträngningsmekanismerna förkroppsligad. Det svarta fåret Janne spelas av Brost som man rätteligen kan gissa har levt ett hårt partyliv privat. Hans kroppshållning är densamma som de tunga narkomanernas på Plattan, men "Janne" rör sig i de fina kretsarna.
 
Nyckelscenen där Janne på ett ensamt dansgolv släpper taget och flyter omkring i sina egna minnen är magisk. Musiken - Bryan Ferrys drömska Avalon börjar med textraden "Now the party is over. Im so tired..." är även den är en bra inramning av hela filmen. Festen är slut för årtionden sedan för Janne och hans gelikar och de är mycket trötta, men vad göra?
 
 

Repressiva diagnoser

Kategori: Förtryck

Ett patriarkalt samhälle vill inte ha kvinnor som är kompetenta i sin ilska utan kvinnor som underordnar sig.

Ingen gång under min fostran och socialisering i samhället har jag lärt mig att hantera min ilska. Konsekvenser av denna kunskapslucka är att kvinnor, enligt systemet hanterar sin ilska fel - och de blir fördömda. Därav går kvinnors ilska går under jorden, men kommer upp i form av "sjukdomar". Kvinnors ilska i patriarkatet anses sjuk. Det beror på patriarkatets kvinnosyn. En sund kvinna är enligt systemet moderlig, mjuk och kärleksfull.

Alla dessa diagnoser som kvinnor tilldelas är överhetens försök att bemästra kvinnor. En journalist var något på spåren när hon skrev sin tankvärda krönika i City 2010 om borderlinediagnosen. Hon hade iakttagit hur Mikael Persbrant och andra alfahannars beteendespektra anses vara dominant och därav manligt. Men om en kvinna är dominant eller "dynamisk" stämplas hon med det ickeupplyftande i en psykiatrisk diagnos som t.ex. borderline. Om man ser historiskt på saken så vet vi att kvinnor under 1800-talet, som i själva verket reagerade på omöjliga livssituationer, kunde diagnosticerades med hysteri. I retrospekt kan vi se det förtryckande i stämplingen. Varför är det svårare att se det orättvisa i samtidens diagnoshype?

Överheten stämplar och sjukförklarar grupper och individer som den vill marginalisera. Så har makten alltid gjort. Under 1700-talet uppfanns normaliteten av ledande teoretikerna i Europa. Vita heterosexuella medel och -överklassmän definierade sig själva som normala - och lade automatiskt under sig resten av världen befolkning. Kolonialism och rasism och kvinnoförtryck blev den självklara praktiken.

Bild av Kleemass på deviantart.com

 

The jilted generations

Kategori: Nyliberalismens intåg

                                         

Vad är skillnaden mellan generation X och Y?

 Generation X (födda 1965-1980) växte upp med idealen från 70-talet om rättvisa och solidaritet men chockerades av att mötas av ekonomisk kris, arbetslöshet, aids, kärnvapenkrig och miljöförstöring. Desillusionerade som vi blev, uppfattades vi som apatiska, av andra generationer. Generation Y (födda 1981-2000) som även kallas tum-generationen (de manövrerar sitt liv med sina tummar på mobilen /smartfonen /fjärrkontrollen) däremot tar osäkerheten som självklar men tror ändå att allt är möjligt. Vad de två generationerna har gemensamt är det självklara i att allt är osäkert.

Ett mjukt samhälle

Kategori: Det var bättre förr

                                                     

Jag längtar tillbaka till 70-talet när min omvärld bestod av Konsumbutiker, abfskyltar och lugna kommunala bostadsområden. Barnomsorgen var välutvecklad med öppna gratis förskolor som "Kladdis", med vattentäta rum där jag levde loppan med fri tillgång till vatten, lera och färg. Männen kunde gå klädda i velouroveraller i exempelvis senapsgul färg. I bakgrunden hördes Palmes röst från tv:n och morfar ville resa till Sovjet. Mamma hade en ryskinspirerad sjal runt håret och man fick marmeladsmörgås till frukost nästan jämt.

Kolonialism -nu på hemmaplan

Kategori: Svinbilligt

                                                       

Varför slita i trädgården när Nikolaj gör jobbet för 50 kronor i timmen?

Arbetare från öst och syd kommer till väst för att arbeta. Ofta har de lämnat sina barn hemma. Varken pappa eller mamma kan få något jobb där utan reser till rika länder som Usa eller Sverige för att arbeta som städerskor och byggnadsarbetare och takläggare utan trygghetsförsäkring. 

Och själva smickrar vi oss med att tilltala våra anställda vänligt efter att de godtagit vårt skamlösa arvode. Oftast har vi länsat marknaden och valt dem som godkänt det allra lägsta priset. Individer som antagligen har hamnat på kant i livet på grund av sjukdom, missbruk eller avsaknad av familj och nu gör vad som helst för att få en inkomst.

Sådan är kapitalismen. Vi skapar samhället och samhället omskapar oss. Det globala ekonomiska systemet serverar oss högkvalitativ service av tacksamma fattiga som vi exploaterar på omänsklig sätt. En slags nykolonialism i själen gör att vi inte ser vår grymhet.

Ikea.. got me.

Kategori: Lost in the supermarket

      

Ingvar Kamprad må vara en oetisk placerare och ex-nazist, men Ikea är i alla fall bra på försäljning. När jag var där senast ville jag köpa, förutom det jag åkte dit för, värmeljus med kanelsmak, förrätt, middag, vitlöksbröd, semla, chokladboll, kaffe, varmkorv, mörk choklad och ett badrumsskåp.

Ja, allt mer går att äta nu på Ikea. I de fem(!) kafeterierna var det fullt med folk den torsdagseftermiddagen jag besökte varuhuset. Jag lade också märke till att det efter kassorna nu finns två ytterligare mat-anhalter: en renordlad mataffär och ett "korvkafé" eller vad man ska kalla det. Vilken tur att man har lite impulskontroll nu för tiden...

Bilderna föreställer Ikea:s specialdesignade huvudduk som företagets muslimska kvinnor kan använda på arbetet om de önskar.

Solen gick ned över Sverige

Kategori: Låglöneländer

 

   

KRÖNIKA Jag åker uppför Höga kusten och slås av att vi har trätt in i en ny tidsålder. Små bruksorter skymtar förbi där man inte har haft råd att rusta upp affärerna och hotellen. De ser likadana ut som de gjorde på 70-talet.
   Detta storvulna dramatiska landskap, som jag inte känner, storstadsbo som jag är. Jag förstår att det är något jag gått miste om. Vad är det för folk som bor i stugorna, vars ljus lyser upp landskapet när solen gått ned?

Sverige som nation finns inte längre. Vi är sedan 1995 införlivade i den Europeiska Unionen och militärt verkar vi tillhöra Nato... Vad hände med mitt land? Beslutet att Eu:s lagar ska gälla över de svenska togs och journalisterna sysselsatte sig med andra saker.

Inga människor syns på gatorna jag passerar, men det är kanske för att det är kallt och klockan är fem denna fredagskväll? Det är tydligt att det inte finns någon näring här längre. Ladorna står tomma och förfaller på åkrarna, när vår mat och de flesta andra livsnödigheter nu produceras i låglöneländer.

Det gör ont i mig för jag förstår att något är förbi. Men de mörka bergen i horisonten inger mig en djup vördnad. Naturen är kraftfullare än människan.


Fotografiet är taget av Maria Åkerblom http://makerblomma.wordpress.com

70-talisterna gör omvänd klassresa

Kategori:

 

                                                                     

KOMMENTAR 40-talistgenerationen är känd för sin mycket utbredda klassresa. Även sonen till en städerska kunde få ett medelklassyrke, köpa radhus och bil och till och med en videobandspelare…

Men kände han sig hemma i det nya fina medelklasslivet? Hur skulle man bete sig och vilken politisk hållning hade man nu egentligen? Den nya klasstillhörigheten blev en obekväm tvångströja och man längtade tillbaka till någon slags gemenskap. Men var fanns en sådan?

70-talisterna var den första generationen som tenderar till en motsatt klassresa. Dottern till medelklassmannen fick inte fick plats i den klassen när hon växte upp. När skolan var avklarad gick hon tillsammans med sina generationskamrater ut i massiv arbetslöshet på 90-talet och blev beroende av bidrag för sitt uppehälle. Tillhörigheten i medelklassen var en chimär. Hon utbildade sig till ett medelklassyrke bara för att upptäcka att hon ändå inte släpptes in. För att få arbete i den branschen krävdes mer gedigen förankring i medelklassen i form av kontakter och självkänsla…

Snart befann hon sig i ett arbetarklassyrke och hennes yngre högskoleutbildade överordnade kushade henne dagligen. Hennes slutsats: hon hade valt fel utbildning! Hon utbildade sig ytterligare tre gånger men till slut kom hon underfund med: det var inte fel utbildningar. Hon var fel. Arbetarklass handlar inte om att göra fel, utan om att vara fel.

Inte lätt göra rätt

Kategori: Klasskrig

                                            


KOMMENTAR
Det är vanligen medel- och arbetarklassens tabbar som överklassen iakttar och klandrar. Men vad ser arbetarklass som tabu beteende av de andra klasserna?

Jag har lagt märke till att man i arbetarklass kan kritisera varandra ganska öppet utan att det ses som en förolämpning. Detta beteende är mer skräckinjagande ju högre upp man rör sig i samhällets hierarki, av naturliga skäl...  

Av överklass blir man istället bemött med alltmer "vänlighet" och solida leenden ju värre misstag man gör, som medel- eller arbetarklass. Arbetarklassen i sin tur ser ned på medelklassens lismande för överklassen. Medelklassen är ju i mångt och mycket "klassförädare" då de ursprungligen härstammar från arbetarklassen.

Att försöka bete sig rätt, som arbetar- eller medelklass, är inte lätt. Definitionsmässigt är man fel eftersom man är underställd de som har skapat normerna. Överklassen kan bete sig hur som helst, de har ännu stil. Om man har klass kan man nämligen bryta mot alla regler. Och om man å andra sidan är underställd men försöker anpassa sig, så ser överklassen ned på en ännu mer. Det handlar om osynliga regler och hur duktig och väluppfostrat man än beter sig så är man ändå fel.

Pfizer testade läkemedel under epidemi i Nigeria

Kategori:

                           

NOTIS Under en av de största epidemierna i modern tid  passade Pfizer, ett av de världsledande läkemedelsföretagen på att testa sin nya medicin Trovan i Nigeria 1996. Av de hundra barn som utsattes för studien dog elva, vilket Pfizer tyckte var ett positivt resultat. Minst 181 fick allvarliga hjärnskador av medcinen som inte var godkänd för användning.
   Trovan kunde ej sedan introduceras på den europeiska marknaden på grund av skadliga effekter på levern.

                      Utan föräldrarnas tillstånd

Nigeria anmälde företaget men tvingades sedan att dra tillbaka anklagelserna mot företaget genom att Pfizer anställda detektiver letade upp dokument på Wikileaks om korruption inom regeringen som de hotade att läcka ut.
   I början av 2000-talet blev undersökningen rättssak både i Usa och Nigeria. I Usa pågår fortfarande ett mål.

Källa: Svt 20 Juli 2007och Läkemedelsvärlden som skriver oberoende om läkemedel.

Läkemedelsföretag drogar ned oss

Kategori:

                                     

DEBATT Läkemedelsföretagen exploaterar hela tiden nya grupper som i vilken bransch som helst i en marknadsekonomi. Missbruksvården är snart helt medicaliserad. Att ge narkomaner som söker hjälp nya lagliga droger är att cementera dem i nytt missbruk. Nu marknadsför branschen sig mot våra barn och ungdomar.

Missbruksvården som rimligen borde ha nykterhet som mål, invaderas ironiskt nog alltmer av lagliga droger. Det finns nu en "medicin" för heroinmissbruk, en annan för alkohol och kokain etc.

   Läkarkåren vars roll var att hjälpa, introducerar de nya preparaten medan socialarbetarna och alkoholterapeuterna ser på. Och den extremt belastade gruppen narkomaner, cementeras alltså i missbruk -nu av lagliga preparat, när de söker hjälp.

   Att missbrukare som hela livet haft en kemisk lösning på alla sina problem, även vill ha en drog när de ska sluta knarka, är inte konstigt. Det är helt naturligt, men därav inte rätt. Det är här hjälparna i vården ska visa på ett alternativ, något nytt. Heroinmissbrukare måste sannolikt höra till de allra mest utsatta grupperna i samhället. De är mentalt och fysiskt förslavade av en drog som förstör deras relationer och ofta har gjort dem hemlösa. Vem i samhället bryr sig om hur en hemlös heroinist egentligen upplever sin behandling? Människorna i vården har ett ansvar att skydda missbrukarna som annars blir extremt lättledda konsumenter, mot läkemedelsföretagen

                                         Allergi mot sinnesförändrande medel

Kärnan i kunskapen om missbruk är upptäckten på 1930-talet som gjort det möjligt för miljontals individer att tillfriskna -en del har en fysisk allergi mot alla sinnesförändrande medel. För dessa känsliga individer startar en kemisk reaktion när de intar ett preparat som gör att de vill ha mer av varan. Denna kunskap gör "hjälparna" runt narkomanen allt för att glömma i dagens missbruksvård.
   Jag har själv arbetat med hemlösa heroinister och sett hur dessa går ned sig alltmer efter att ordinerats Subutex som substitut för sin drog. Dessa, som redan när de söker hjälp står vid avgrundens rand riskerar naturligtvis att dö av denna "behandling".
   På självhjälpsmöten hos Anonyma alkoholisters och Anonyma narkomaner talar de medicinerade missbrukarna med släpig röst och har svårt att tillfriskna i tolvstegsprogrammet, då detta kräver att man är klar i hjärnan. När man efter år av kamp för att må bra i det nya "nyktra" livet inte upplever någon förbättring, tar en del livet av sig.
Och de, som inte riktigt har viljan till en annat liv, fortsätter den kriminella banan och säljer Subutexet på gatan och återgår till de olagliga drogerna. Ganska ofta dör också de eftersom det är svårt att veta hur stor dos de nu tål och de riskerar att överdosera.


                                                 Oansvarig subutexsatsning

Substitutionsbehandling (att ersätta i första hand heroin med ett substitut) var länge omdiskuterat i Sverige men är sedan några år tillbaka den huvudsakliga behandlingsformen för heroinister.

   Det finns en grupp som behandlingen fungerar på, och för dessa tycker jag den ska användas. Men det gäller att skilja ut denna grupp och det var man tidigare duktig på i Sverige.

   I början av den svenska substitutionsbehandlingen ställdes höga krav på missbrukaren. Dokumenterat heroinmissbruk under fyra år samt misslyckade drogfria behandlingar krävdes. Men sedan hände något. Under 2007 ökade förskrivningen av Subutex med 70 procent, enligt Gunnar Ågren, tidigare direktör för Folkhälsoinstitutet. Han kallar Subutex och Metadon "mycket farliga droger" och varnar för de höga dödstalen dessa droger är förknippade med.


                       Manipulerar allmänhetens inställning till medicinerna


Eftersom man inte får göra reklam för medicinska preparat så marknadsför branschen sjukdomar istället. Har du sett hur massmedia villigt sköter företagens marknadsföring genom att plocka upp ämnena när de rapporterar stort om hur depressioner allt mer drabbar oss? Eller hur ungdomar och barns psykiska hälsa försämras. Du kanske rent av själv har börjat fundera på om du inte känner dig lite deprimerad?

   Den kända svenska boken Kidnappad hjärna (som används som studielitteratur på svenska universitet!), är en form av denna marknadsföring. Speciellt två preparat som var relativt nya när boken gavs ut 2004, omnämns gång på gång på ett onaturligt sätt som känns väldigt mycket som produktplacering.

   Författaren Miki Agerberg berättar i förordet att han inte hade mycket erfarenhet av ämnet när han ombads att skriva boken. Varför välja en oerfaren person till denna uppgift? Kan det vara för att de flesta som har arbetat medfrågan, vet att det är oetiskt och kontraproduktivt att ge beroendepersoner kemiska preparat. (Författaren har tidigare skrivit en bok om Depression som även den förespråkar läkemedelsbehandling.)


                                            Medicinerar barn trots förbud

Tung marknadsföring riktas även mot läkare och vårdintagningar och nu introduceras läkemedelsmissbruket på allvar på våra barn och tonåringar. Att ge sköra barn, en del av dem med genetisk disponering för beroende, kan leda dem in i narkomanisering. Hur ska man lära sig de viktiga livskunskaper som ingår i uppväxten, om man ständigt är påverkad av kemiska preparat?

   I fallet Concerta som enligt Fass kan ges till barn från 6 års ålder för "Adhd" , är den verksamma substansen ett amfetaminliknande ämne.

   Jag har själv träffat amfetaminister som uppger att deras missbruk grundlades med denna typ av behandling när de var tonåringar.

   Vad gäller antidepressiva medel rekommenderar Läkemedelsverket på sin site Ssripreparat för barn och ungdomar med medelsvår depression och svår depression. Detta trots att man i samma text uppger att antidepressiva läkemedel inte är godkända för behandling av depression hos barn och ungdomar i Europa. Biverkningar som känslomässig labilitet, självskador och självmordstankar/självmordsförsök samt utsättningsreaktioner, anges. Ändå har förskrivningen av dessa preparat till ungdomar har ökat det sista årtiondet, enligt Apotekets försäljningssiffror. Läkare i Sverige har nämligen fri "förskrivingsrätt".

   Sten Thelander, professor i psykiatri vid Statens beredning för medicinsk utvärdering, anser det problematiskt att forskningen om antidepressiva medel till ungdomar till stor del styrs av läkemedelsföretagen själva. Han uppger att flera av läkemedelsföretagen mörkar forskningsresultat som varit negativa eller som inte påvisat positiv effekt. Till Dn säger han: -Personligen känner jag en oro för medicinering av ungdomar. Hjärnan håller fortfarande på att omställas under puberteten och om man då påverkar de här signalbanorna med läkemedel så vet man faktiskt väldigt lite om hur det går på lång sikt.

   Jag anser att det är förvånansvärt att många som går på de fabricerade argumenten från den nya typen av langare i fina kostymer och läkarrockar och anser att våra barn nuförtiden behöver droger för att må bra.

Artikeln publiserades på newsmill.se 23 december 2010. http://www.newsmill.se/artikel/2010/12/22/l-kemedelsbranschen-vill-droga-ned-oss

Ny tid nya vinster

Kategori: Välfärd

                  
KRÖNIKA Jag har länge varit fruktansvärt desillusionerad över Sverige. Trott att vårt
fina välfärdsamhället rasat ned i avgrunden utan att någon riktigt brydde sig.
   Men nu har jag fått tillbaka hoppet. Folkrörelse-Sverige andas fortfarande
även fast det är allvarligt skadat. Det gamla samhället lever kvar i skuggorna. 
   I veckan gick jag på möte i mitt hus om den eventuella ombildning till bostads-
rätt som det borgerliga styret subventionerar. En äldre fackföreningsman hade
satt sig in i stadgar och regler och delade med sig av sin kunskap. Tre av de
femtontal samlade uttalade tydligt att de ideologiskt sett är mot ombildningar av
 allmännyttan. Flera i församlingen såg ut att tillhöra den äldre generationen stolta
socialdemokrater och vänsterpartister som inte så lätt går att prata omkull.
   Konsensus rådde att oavsett hur det blir med vårt hus, så ska processen i sig
vara demokratisk.
   Dagen därpå gick jag på möte i den politiska föreningen jag gått med i efter valet.
Tillströmningen av nya medlemmar var stor. Många vill engagera sig mot att organi-
serade rasister tagit plats i parlamentet.

Kanske blev vi svenskar liknöjda. Det socialdemokratiska samhället serverade oss
jämlikhet till frukost. Men det är en ny era nu. Alla våra ägor: bostadshusen, skolorna,
apoteken, systembolagen, biblioteken är snart bortrövade. Men vi kan bättre. Kom ihåg
våra föregångares kamp. Sverige har en stolt historia och de senaste årtionden har 
inneburit en tillbakagång.

Vänstern förmodas nu utvärdera vad som gjordes fel efter att så många valde högern i
valet -men kanske gjorde vi inte något fel.
Vi var bara maktlösa inför den enorma högervågen som förändrat hela vår omvärld.
    Men vänstern har en tomrum att fylla. Utmaningen är att erbjuda kollektivism istället
för individualism. Det var inte så roligt att anpassa sig till tidsandan och försöka bli fram-
gångsrik. Ensamheten kändes svår. Längtan efter gemenskap hård.