Smart autobiografi > barndomsskildring > metoo-bidrag
RECENSION: MADONNA AV SARA VILLIUS
Jaget i romanen är en kvinna i 35-årsåldern som bor i ett hus med man och barn. Men hon tänker på och längtar efter en annan man – en känd dramatiker som tidigare har varit hennes lärare.
Detta är Sara Villius fjärde roman. Hon har även skrivit barnböcker och för film, tv och radio. Stilen i Madonna är en poetisk kortprosa med fullfjädrat originella liknelser. Formen uppfattar jag som autobiografisk och det är det som ger den dess tyngd. Denna aspekt, att jaget kan ses som författaren Villius, skruvar upp laddningen i två teman: villkoren för kvinnligt konstnärskap och kvinnans sexualitet i ett patriarkat och vad man kan råka ut för om man ger sig ut på de arenorna.
Språket är splitternytt med enkla träffsäkra beskrivningar, som ofta är komiska: ”Kråkan spattar omkring på blecket. Den trycker de feta fjädrarna mot glaset.”
Ärligt tilltal
I första delen har jaget fött sitt tredje barn och är skadat och medtaget av förlossningen. Sedan förs vi vidare i nuet där jaget letar efter minnen från barndomen och tar sig fram som författare. Med en tillbakalutad humor ger jaget sig till känna i reflektioner i hur det är att vara kvinna idag.
Jag har läst några manliga författare som även de skriver om vardagen och lämnar ut pinsamma detaljer och tillkortakommanden. Nu är det en kvinna som skriver, vilket innebär att man stöter på diverse tabun: en kvinna som visar upp en aktiv sexualitet är en ”dålig kvinna” till skillnad mot en man i samma läge däremot blir betraktad som är en ”riktig man”. När Karl Ove Knausgård visar upp sidor som gränsöverskridande sexualitet, psykisk ohälsa eller hänger ut anhöriga, är han modig och sårbar. När Villius gör liknande ting är hon elak och svag, skulle jag gissa att ett oreflekterat intryck blir: ”Vad ska hennes man tycka?” ”Och barnen?”
Vidare berättar Villius om hur det är att vara ett kvinnligt objekt och hur blickarna från männen avtar med åren. Vem är jaget när hon inte längre i samma grad får uppskattning för sitt yttre som kvinna men inte heller den bekräftelse som individ som en man erhåller?
Ett stycke om Ikea dröjer sig kvar hos mig: ”En gång åker jag ensam till Ikea. Läser på min lista och känner att någon tittar på mig. Jag ser upp och det är en man, en pappa som tittar. Han går liksom bakom sin fru och de två barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag är lika vidrig som hans egen fru.” Villius tar här upp kvinnoföraktet, både sitt egna och kulturens kvinnoförakt som fortfarande lever kvar i det jämlika Sverige, världens mest jämlika land. Ett annat exempel: dramatikern som jaget är förälskad i, säger att hon skriver som en man: ”Det var en fin komplimang.” Om det är fint att skriva som en man blir en logisk konsekvens att det tvärtom är något dåligt med att skriva ”som en kvinna”. Sådana implicita föreställningar i vår kultur tar Villius upp till ytan och ifrågasätter genom jagets reflektioner.
Halvvägs in i romanen är jag fast, jag måste få veta hur det går för huvudpersonen och njuter av hennes intelligenta observationer och experimentella livsstil. Jaget minns tidigare sexuella erfarenheter då hon tagit ”karlens” roll. Villius utforskar könsrollernas outtalade regler och vad som är möjligt att göra, dels som moder, dels som kvinna.
Metoo-litteratur
Barndomen verkar förträngd men kontaktas i minnen av ”dockskåpsdockan” med guldbyxor och dagmammans gamla undulat som tyvärr måste dö. Gradvis framträder bilden av en far som alternerar mellan våldsamhet och frånvaro.
Mannen hon nu åtror var hennes lärare och hon identifierar honom i det romanutkastet som hon sedan visar honom. Han straffar henne för detta genom att ge ut deras gemensamma projekt i sitt eget namn, och dessutom gestalta henne på ett förnedrande sätt i en pjäs han sätter upp. Han använder känsligt material hon anförtrott honom. Att som etablerad manlig dramatiker inleda en sexuell relation med en betydligt yngre kvinna med författarambitioner (och faderskomplex) innebär ett gränsöverskridande då han dessutom var hennes lärare och hon idealiserar honom. Hon är i beroendeställning på flera plan gentemot honom. Därav blir romanen ett inlägg i den pågående Metoo-vågen. I Metoo har många kvinnor, speciellt i kulturella yrken berättat om att de utnyttjats sexuellt för att få jobb. Själv ger Villius igen både mot dramatikern och sin man genom sättet hon skildrar dem, i sann nutida autobiografisk tradition.
Lön för sex?
När huvudpersonens äkta man är generös efter att de varit nära varandra fysiskt, kan hon inte låta bli att stilla undra om det är en slags lön…
Jag känner igen mig i hur det är att vara 35+ och kvinna och känner befrielse och lättnad över partierna om sexualitet och självrannsakan. Författaren nämner det tidsaktuella begreppet sexmissbruk om jagets beteende. Hon har alla statusprylar: äkta man, barn, hus men beskriver ändå en alienering, vilket är avväpnande i vår lycko- och prestationskultur.
Att kvinnliga författare vågar utforska sexualitet innebär kanske det nya kapitlet i kvinnohistoriens litteratur. Visst, det har gjorts förut men med Madonna spetsar Villius till omständigheterna ytterligare och anträder därmed nya domäner. Hon dammar av den gamla föreställningen om kvinnlig sexualitet som något skamligt så att vi kan se den tydligare och fråga oss: behöver vi den verkligen längre?
*Bilden som illustrerar texten är målningen Skriket av Edvard Munch. Villius romanomslag illustreras av Munchs målning Madonna.
