artstruck

Det nya svenskhatet

Kategori:



Flera gånger den senaste tiden har jag hört mig själv muttra -och irritationsobjekten är svenskar. Svenskar röstar på SD eller Moderaterna. Svenskarna reagerar inte när det som vårt land är känt för -välfärdsmodellen, monteras ned.

   Monumentala förändringar i Sveriges sociala infrastruktur har skett de senaste årtiondena utan någon större folklig reaktion.


När jag åkte uppför en rulltrappa i stan häromdagen såg jag hur en kvinna med afrikanskt ursprung stod högst upp framför en lång trappa bredvid rulltrappan. Hon hade en barnvagn med en småtting i, och försökte lirka vagnen in i stålskenorna längs trappen för att ta sig ned. Vid benen hade hon en 1,5-åring som inte kunde gå själv och bakom denna en 3-årig pojke som också försökte gå nedåt efter mamman. Lillflickan ramlade och det var bara tur att hon inte föll så att hon knuffade mamman så att också denna ramlade, med vagnen framför sig.

Svenskarna på väg upp i rulltrappan iakttog scenariot utan att reagera. Svenskarna som gick ned för trappen bredvid reagerade inte heller. Mamman kämpade. Bad ingen om hjälp.   
   Skamkänslan för att ingen hjälpte henne växte för det var inte var första gången jag sett det här fenomenet men som tur var fick jag bära den lilla sista biten ned.

För ett tag sedan skulle jag själv frakta en gigantisk tv från en förort till en annan. Under resan, som innebar två bussturer tog ingen vithyad person initiativ att hjälpa mig och bussarna var halvfulla. Två nysvenskar hjälpte mig dock, en av dem var busschauffören.


Vad är det som sker med vårt land, som vi en gång kunde vara stolta över? Jag vill kunna vara stolt över det landet jag bor i, trots jag i grunden är internationalist och inte förespråkar nationsgränser.
   Olof Palme gjorde en gång Sverige känt utomlands för sin humanism. Sverige tog ställning för fred och mot apartheid.

   Idag anmärker Amnesty på Sveriges behandling av flyktingar. Sverige lever inte ens upp till sina förpliktelser att följa internationell rätt, menar Amnesty.

   Under 90-talet var Sverige och främst Göteborg en av Europas nazistvänligaste platser. Hets mot folkgrupp och att bära hakkors var gångbart, att jämföra med i andra europeiska länder med bättre historiskt korttidsminne, där detta innebar höga straff. Till och med när det sedan blev olagligt underlät den svenska polisen för det mesta ändå att ingripa.

   Jag har också fått för mig att man i andra kulturer känner mer ansvar för sina medmänniskor även om man inte tillhör samma släkt. I Sverige far många barn illa. Barnets familj är dysfunktionell. Släkten med. Grannarna och kompisars föräldrar vill inte stöta sig och hoppas på att familjen fungerar. Skolan och människor i köpcentrat ser att barnet mår dåligt men tror att det finns andra som bryr sig. Det finns det ofta inte. 

   Jag upplever att det finns en speciell typ av apati och känslokyla i Sverige. Besökare från England och Usa, reagerar på att man inte ber om ursäkt om man till exempel stöter till någon i trängseln här.
  På spårvagnen sitter människor som inte ser glada ut.
  
Jag tror att Sverige kommit till vägs ände. Det gamla socialdemokratiska samhället, som byggde på solidaritet har gått i graven och ett nytt är här nu. Ett nyliberalt hårt sådant där man överlever genom att fokusera på sig själv och det inger en slags pervers trygghet att man inte är längst ned på hierarkin.
   Apatin kanske kommer av en kris i den svenska identiteten? 

Det är dags att vakna upp nu i alla fall. Om du känner dig trött rekommenderar jag att umgås med nysvenskar. Trots att de dagligen diskrimineras i vårt land och många gånger har kämpat för sina liv för att ta sig hit, så upplever jag generellt dem som mänskligare än svenska "infödingar".

Målningen som illustrerar texten heter "What happend to Sweden?" och är skapad av Helena Bengtsson

Kommentarer


Kommentera inlägget här: