artstruck

KRÖNIKA Kanske är utbränning ett uppvaknande från kvinnorollen. En aha-upplevelse: den var en omöjlig ekvation. Att vara good enough-mamma, snygg kvinna, kaxig i karriären, undergiven chefen, omhändertagande dotter till ålderstigna föräldrar, miljötänkande samhällsmedborgare på en och samma gång funkar helt enkelt inte...
   Männen behöver inte bränna ut sig i samma utsträckning. Samhället är skapat för dem: de kan lättare göra karriär, passar in i och förstår manliga maktstrukturer, får uppassning hemma från kanske både mor och fru, är bättre avlönade och får positiv bekräftelse om de applicerar samhällsengagemang eller faderskap till sin identitet.
   En kritisk situation på jobbet eller en återvändsgränd i relationen sätter STOPP för kvinnan och hon slammar rakt in i väggen. Blir tvingad av sin kropp eller sitt psyke att acceptera att hon måste avsäga sig en eller några delar i "rollen". Och därmed måste hon ta i tu med sitt människovärde. Sin identitet och livsfrågorna. Att ha ett värde trots man inte längre är kapabel till så mycket alls. Jag hörde nyligen talas om den förut högpresterande kvinnliga chefen som nu inte ens kunde koka potatis. Det gick bara inte.
   Men å andra sidan kan det jobbiga som livet erbjuder i slutändan vara en ynnest. Kvinnan tvingas in i växande, av livet själv.
   Själv brände jag ut mig för några år sedan. När jag nu tittar i min almanacka från den tiden ser jag hur veckobladen blev allt mer upptecknade. Jag får genast en affärsidé -tänk om jag skull delta på den kommande new age-mässan med "almanackdiagnostik".. I stället för att läsa framtiden ur kundens hand kan jag ta en titt i dennes almanacka för att se om det föreligger risk för utbränning.