artstruck

Upphovsmännen till dokumentären, andra mediaröster och politiker förfasas över vad de anser vara ett rättshaveri och drev mot de två huvudmisstänkta männen i Da Costa-affären. Dan Josefsson, en av skaparna till dokumentären säger i Expressen att pendeln under 1980-talet i att uppmärksamma övergrepp slog för långt. På DN:s ledarsida frågar man "Hur mycket är ett sönderslaget liv värt?" och syftar på läkarna. Som följd är det lätt att undra hur mycket den prostituerade heroinisten Da Costa:s liv är värt eftersom hon tvingades dö på ett fasansfullt vis och brotten mot henne ännu efter 40 år inte är uppklarade? Jag anser att serien nu bidrar till ett drev åt motsatt håll och riskerar att flytta tillbaka positionerna för våldsutsatta. 

Ett tips inkom till Polisen

När det gäller att identifiera en psykopatisk brottsling brukar förloppet utspela sig ungefär som det visade sig ske runt den man som kallats Obducenten när brotten mot Catrine Da Costa uppdagades i mitten av 1980-talet.

1984 hittades Da Costas kropp i en skogsdunge på gränsen mellan Stockholm och Solna. Polisen fick snart ett tips att gärningsmannen var en person i Polisens inre krets, en obducent som arbetade som rättsläkare på myndigheten. Kollegor och vänner till mannen kom att berätta om hans fascination av strypnings- och hängningsfall och att en hel del makabra saker hade utspelat sig både på arbetsplatsen och privat.*

Jovan Jajs, rättsläkare och professor som var mannens handledare varskoddes om misstankarna och blev först förbluffad och ansåg att denne måste vara oskyldig. Sedan svängde han och tyckte sig se samband och sade sig vara utsatt för psykopatisk manipulation. Han kom att kalla den misstänkte för en "Dr Jekyll och mr Hyde-personlighet" och gav i sitt expertutlåtande till polisutredningen uttryck för att mannen kunde vara skyldig. 

Även fadern till obducentens exfru misstänkte honom för brottet samt även för att ha mördat hans dotter... Obducentens före detta fru uppgavs ha tagit livet av sig, ett märkligt fall där kvinnan upphittats framlutad mot en sänggavel med ett skärp sträckt runt sin hals. När journalisten Lars Borgnäs på dåvarande Uppdrag granskning lät göra en oberoende expertanalys av fallet framkom att det inte kunde vara fråga om ett självmord.**

I den nya serien anges det inte som anmärkningsvärt att obducenten som alltså arbetade som rättsläkare inom Polisen, dels köpte sexuella tjänster på Malmskillnadsgatan där Da Costa figurerat, dels hade en morbid fascination för våldsfilm. Han hade exempelvis raljerat om filmen Motorsågsmassakern inför studenterna i sin rättsmedicinska undervisning.

Det enda potentiella vittnet ohört

Dåvarande hustrun till den andra misstänkta personen -"Allmänläkaren" började ana att hennes man kunde ha utsatt deras dotter för övergrepp och i nästa skede ange att han och obducenten kunde ha varit inblandade i Da Costa-fallet. 1985 tog hon kontakt med Polisen och berättade om sina misstankar om att hennes dotter även kunde ha bevittnat styckmordet. 

Hon uppgav att läkaren och obducenten umgicks privat under den aktuella perioden och att hon hade träffat sin mans kollega. Läkarna skulle sedan att förneka att de hade umgåtts. Polisen bad modern spela in den då drygt två-åriga flickan på band och under tre månader spelade hon in flickans tal. Modern står än idag fast vid sina ståndpunkter.

Polisen anlitade en barnpsykolog och en barnpsykiatriker för att undersöka saken genom att träffa flickan i fråga. Efteråt skrev de en rapport där de angav att flickan troligen hade varit med om händelserna. Varför hörs inte dottern, som idag torde vara cirka 41 år, i serien?

Dessa personer: Jajs, läkarens fru och obducentens exfrus far hade alltså alla haft nära samröre med obducenten men avfärdas fullständigt som trovärdiga i Svt:s dokumentär. Dokumentärserien framställer deras vittnesbörder som tvivelaktiga genom att klippa ut saker från förhören ur sammanhang och framlägga andra förklaringsmodeller till deras agerande. 

Snart därefter kontaktades Polisen av ägaren till en fotoaffär då han hade fått in en fotorulle med bilder som han och hans fru reagerade på. Fotoaffären låg i Solna där Da Costas kropp hade upphittats och där rättsläkarstationen där obducenten arbetade låg. Paret sade att det var otäcka fotografier av en styckad kropp. Kvinnan sade sig även ha sett en man på fotografierna. När Polisen utredde saken pekade fotohandlarna ut läkaren men även obducenten. Enligt dokumentären var resultatet av "vallningen", det vill säga proceduren där fotohandlarna exponerades för de misstänkta i en grupp av män, inte proffesionellt genomförd samt parets vittnesbörd tvivelaktig. Journalisten Lars Borgnäs som arbetat med Da Costafallet under flera år granskade deras vittnesmål och kom fram till något helt annat, att speciellt kvinnan i själva verket var mycket trovärdig i sina iakttagelser. Mannen hade varit lite yvigare då han återgav sina minnesbilder.

Första gången saken drogs i domstol dömdes de två läkarna för mordet. Men snart revs domen upp då nämndemännen gått ut i en kvällstidning efteråt och berättat om processen. När fallet behandlades åter i domstol fastslogs att det otvivelaktigt var två läkarna som hade styckat Da-Costa. Detta faktum förbises fullständigt i dokumentärserien. Domstolen hade dock inte kunnat bevisa att läkarna mördat henne. 

Sanningen om brotten otäck men inte avtäckt

Serien framställer även övriga vittnen som otillförlitliga. En kvinnlig polis vittnade om att hon sett obducenten tillsammans med Da Costa på tunnelbanan våren 1984. En annan kvinna vittnade om att hon sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen i Solna, sannolikt annandag pingst, vilket antagligen var den aktuella tidpunkten för dåden mot Da Costa. Kvinnan pekade sedan ut de två läkarna som de män hon sett. Enligt Domstolen var detta ett av de bärande vittnesmålen, då det band de två läkarna både till varandra samt till platsen för brottet.

En väninna till Da Costa uppgav att denna under sin sista vecka i livet hade berättat om sin rädsla för två perversa läkare, varav en ofta hade med sig en liten dotter när de träffades. Kvinnan berättade att Da Costa anförtrott henne att läkarna lät flickan vara med då de nyttjade Da Costa. De skrev ut vilka medikamenter hon önskade och brukade vara på den enes arbetsplats då de köpte sexuella handlingar av henne. En av platserna det skedde hade Da Costa kallat för "dödsrummet" och kvinnan undrade i sin dagboksanteckning om Da Costa menade ett bårhusrum. Den ena var lite "egen" hade Da Costa beskrivit och kvinnan hade uppfattat det som att han hade nekrofila böjelser. Da Costa hade berättat att läkarna kunde ta stryptag på henne och binda henne och att detta skrämde henne.***De båda misstänkta männen uppger i sin tur att de aldrig träffat Da Costa.

Serieskaparna driver en tes och underbygger den med hjälp av suggestiva bilder och musiksättning. Fakta och vittnen som inte passar in i tesen skärs bort eller framställs på ett löjeväckande vis, vilket inte är brukligt inom journalistik. Man målar upp en bild av att den tiden led av en incesthysteri. Så var inte fallet, det var istället ett slags feministiskt uppvaknande där man började lyssna på barns och kvinnors vittnande om sexuella övergrepp och ta in att företeelsen var vanligare än vad många ville tro. Hanna Olssons syn på styckmordet med utgivningen av hennes bok Catrine och rättvisan (1990), var en del av detta uppvaknande i det allmänna medvetandet. Olssons perspektiv kom att omfattas av en hel del av den tidens tongivande universitetsjurister, som professorn Madeleine Leijonhufvud samt Christian Diesen. 

I den nuvarande blossande debatten framstår det som att dokumentären uppdagat någonting nytt, det vill säga läkarnas oskuld. Så är inte fallet. Det hela är egentligen en strid mellan två läger ända sedan Da Costa-brotten uppdagades. Det ena lägret utgörs av fraktioner inom Polisen, journalisterna Jan Guillou och Per Lindeberg och polisprofessorn Leif GW Persson som nu återigen gett sig in i debatten och försöker rentvå de två läkarna och talar om justiemord och häxjakt. Det andra lägret består av andra proffesionella inom polis, juridik, rättspsykiatri och journalistik.

Men sakta börjar kritiska röster nu ge gensvar. Juristen Kristina Hultegård klargör i Göteborgsposten att det inte är ett fall av justitiemord då läkarna försökt bli friade ett flertal gånger samt startat skadeståndsprocess mot staten. Saken har prövats om igen under 30 år utan ändrad ugång. Lars Borgnäs uttalar sig i samhällsmagasinet Parabol om att serien är rent ohederlig i sin framställning och faktabehandling. Han påminner om att seriens huvudspår -att vittnesmålet från modern till barnet är tvivelaktigt inte är relevant då vittnesmålet över huvudet taget inte var bärande för den fällande domen, vilket dokumentären ger sken av.

Att börja ta offers upplevelser på allvar leder till att övergrepp blir synliga och kan bestraffas. Starka drivkrafter finns både då och nu som vill ta udden av feminismens och Metoo-vågens framsteg i att ge de mest utsatta röst.

* Sanningen är en sällsynt gäst, Lars Borgnäs, Nordstedts förlag, 2003, s.305. Obducenten hade exempelvis ett kranium av en avliden kvinna som han obducerat i sin bokhylla. Även i det brottet var han misstänkt gärningsman. Huvudet och underlivet från Da-Costa saknas fortfarande.

** Ibid, 14.

*** Ibid, .69, 74. 

Källor: Dokumenärserien Det svenska styckmordet, Svt samt boken Sanningen är en sällsynt gäst av Lars Borgnäs med flera tidningsartiklar och krimpoddar.