artstruck

Inlärningssvårigheter lilla vän?

Kategori: Amfetaminliknande ämne

                                        
Statens adhddiagnosticering av arbetarbarn är övergrepp. Det finns en slags "massdiagnosticering" av fattiga familjer som inte har makt, självförtroende eller tid att ifrågasätta sin läkare, som oftast tillhör överklassen.

Ett scenarie som för några årtionden skulle anses horribelt utspelar sig nu framför oss: förskrivningen av adhdmediciner ökar med 80 procent (1998 -2005)*. Professor Christopher Gillberg, föreslår diagnosticerig redan under det första levnadsåret hos barn. Screening ska gärna införas redan i förskolegrupper. 

Men Adhd är ingen stabil diagnos. Adhdförespråkarna säger att det finns en hjärnskada hos dessa barn, men en sådan har ännu inte hittats. 

"Adhd handlar kort och gott om fysisk och psykisk oro", säger den svenske psykologen Sigvard Lingh.* Även den inom svensk missbruksbehandling framstående psykologen Torbjörn Fjellström anser att adhd helt enkelt är ett orostillstånd.

Det är orättvist att det främst är den mest utsatta samhällsklassen -arbetarna, som stämplas. Om ett medel- eller överklassbarn får diagnosen så finns nog oftare vuxna som kan ifrågasätta om de inte tycker det verkar stämma. Dessa samhällsgrupper har tillgång till vokabulär, forskning och alternativ för sitt barn. De har råd med terapi eller att ta ledigt från jobbet om det skulle behövas.

Christopher Gillberg har fått kritik för sin forskning, främst av Eva Kärfve, docent i sociologi. Hon menar att dessa slags diagnoser kan jämföras med de argument som framfördes som stöd för tvångssterialiseringen av den svenska rashygienska rörelsen på 1930-talet:

Steriliseringsvågen sköljde över Sverige med samma argument som åtföljer flera av de neuropsykiatriska diagnoserna, däribland damp – det handlar om brister i det genetiska materialet, som på en samhällelig nivå kommer till uttryck i missbruk, kriminalitet och arbetslöshet.

Kärfve uppmärksammar att Gillbergs forskning i hög grad ställdes på barn från just -arbetarklassen... Hon anser att barns sociala problem ofta kan förklaras av sin miljö och man måste vara försiktig med biologiska förklaringar och behandlingar. Hon kritiserar barnpsykiatrin för imperialism och för att ha givit Gillberg en totalitär ställning. I kritiken mot biologismen inom psykiatrin som framförs i hennes bok "Hjärnspöken. Damp och hotet mot folkhälsan" associationer Kärfve till nazismens massutrotning av utvecklingsstörda under 1940-talet:

Det har alltså inte gått framåt på grund av att civilisationsgraden i västvärlden har ökat. Tredje rikets massutrotning tog sitt avstamp i 'barmhärtighetsmord' på utvecklingsstörda. När det gäller de psykiskt handikappade finns det ingen anledning att blåsa faran över.

Kärfve anser att psykiatriska diagnoser syftar till segregation och att sociala och miljömässiga orsaker till de avvikande beteenden som barnen i studier uppvisar, ignoreras. Enligt Kärfve betraktas ett barn födas till ett visst öde, oberoende om de utsatts för vanvård eller ej. Kärfve ansluter sig härvid till strömningar inom sociologin som hävdar att läkarkåren ofta ignorerar sociala orsaker till såväl somatisk som psykiatrisk ohälsa; denna teoribildningen utgår bland annat från den franska filosofen Michel Foucault.

Gillbergs forskning är med stor sannolikhet understödd av dem som tjänar på utbredd och tidig diagnostisering. Läkemedelsföretag bekostar omfattande kampanjer som initierar screening. Deras marknadsförare vet hur man planterar efterfråga bland befolkningen genom att manipulera media etc. Läkemedelsföretag avlönar även "debattörer" som initierat kan dyka upp i tvsoffor eller artiklar och propagera för den positiva inställningen till medicinering.

Vad händer då inom ett barn som medicineras med amfetamin eftersom det är störande för omgivningen? Psykologen Sidvard Lingh tror att adhd i själva verket är ångest. Samhället försöker alltså medicinera bort det oönskade beteendet ångesten skapar. Med stor sannolikhet kommer snart andra symptom, eftersom själv orsaken inte är behandlad, komma upp till ytan -och det kanske med ännu mer kraft. Då kommer kanske även dessa diagnosticeras och ges ytterligare medicinsk behandling.

Eftersom dessa barn är maktlösa kan de inte försvara sig själva. Vi andra, som kaske har mer kunskap och makt, kan däremot reagera. Vi kan ifrågasätta profitdrivna företags så kallade "fakta".

 

*Sigvard Lingh diskuterar Adhd och andra diagnoser i sin intressanta och källrika bok Vardagspsykopater, Recita förlag, 2011.

Barnet på bilden(Stock.xcng) har ingenting med texten att göra. Artikeln publicerades på newsmill.se den 11:e september 2012 http://www.newsmill.se/artikel/2012/09/10/det-sker-en-massdiagnostisering-av-fattiga-barn

Hjälp mig! Kommentera eller ge pluspoäng på mitt inlägg="http://bloggtips.se/politiska-bloggar/du-befinner-dig-nu-utanfoer-zonen-borglig-media-jag-aer-foerfattare-och-journalist-och_7g1">bloggtips om politiska bloggar</a>

Alla kan vi längta efter "Avalon"

Kategori: Recension av den svenska filmen "Avalon"

                         
 
Vackra sandstränder, solsken och snygga människor i dyrbara kläder. Porchar och cabrioleter och fullsatta läktare på Båstads årliga tennisvecka. Alla är glada "...but there is a slight problem", som huvudpersonen "Jannes" storasyster "Jackie" säger i en replik i filmen.
 
Jag såg nyligen den mångfaldigt prisade och rosade filmen Avalon. Regissören och manusförfattaren Axel Petersén är endast 33 år gammal men inger hopp för svensk film med sin berättelse om två 40-talistknarkare. Filmen sorteras under drama/ thrillerfacket men jag tycker snarare genren känns Båstad-socialrealism.
 
Avalon är ett mästerverk på flera sätt. Bild- och gestaltningsmässigt används en nedtonad stil som dels ger sken att allt är fullkomligt normalt och som även passar yngre generationer eftersom "vi" alltid åser omvärlden med en ironisk blick. Jag tycker om det återhållna spelet hos skådespelarna -flera gånger promenerar huvudpersonen "Janne" (Johannes Brost) rakt ut ur bild. Han vill inte vara med längre men jagas av nuet och verkligheten. Vår blick blir till hans eget samvete för vad han åsamkar andra med sin livsföring. Den vackra sommarstadskulissen blir en rå kontrast till hur man gissar att Janne känner sig inombords.
 
För mig berättar filmen om det drömlika tillståndet i ett aktivt missbruk och om all förödelse det sprider omkring sig. T.ex. den vackra men anorektiska dottern till Janne som tar droger t.o.m. tillsammans med honom. Ett vagt skisserat andra våldsbrott ger mig kalla kårar. Filmen ger en inblick i den djupa skam- och skuldkänslor som tvingar den missbrukande att fortsätta, att just missbruka. Léonore Ekstrands gestaltning av Jackie är så realistisk att den känns dokumentär (Ekstrand är dessutom inte en etablerad skådespelerska utan en släkting till filmskaparen). Som kritikern Helena Lindblad beskrev det i DN så är hon förträngningsmekanismerna förkroppsligad. Det svarta fåret Janne spelas av Brost som man rätteligen kan gissa har levt ett hårt partyliv privat. Hans kroppshållning är densamma som de tunga narkomanernas på Plattan, men "Janne" rör sig i de fina kretsarna.
 
Nyckelscenen där Janne på ett ensamt dansgolv släpper taget och flyter omkring i sina egna minnen är magisk. Musiken - Bryan Ferrys drömska Avalon börjar med textraden "Now the party is over. Im so tired..." är även den är en bra inramning av hela filmen. Festen är slut för årtionden sedan för Janne och hans gelikar och de är mycket trötta, men vad göra?