artstruck

                            *

 

 

Ingen skadades, förutom självmordsbombaren Taimour Abdulwahab själv, på Drottninggatan den där julen för några år sedan... Hur många är Sverige medskyldiga till att ha dödat i vårt "krig mot terrorismen" i t.ex. Afganistan? Varför anses inte detta som viktig information i svensk media?

 

Det jag vill ta upp är bristen på proportioner... -Man kan inte jämföra systematiskt förtryck och krig där väst är i historiskt, ekonomiskt och politiskt överläge med en individ som är tillhör en marginaliserad grupp, är psykiskt sjuk. Den sistnämda målas upp som farlig. Sveriges krig är däremot helt normalt. Det är ett gott krig. För vi är de goda. Drottninggatanattentatet gav utslag 10 på mediabarometern. Sveriges nya märkliga krigsföring (vi är ju kända för vår ”neutralitet”) har ännu inte ens givit utslag på barometern. Jag väntar på att det ska ske men tror inte det kommer göra det  i ett land utan fri journalistik.

Det är även tankvärt att attentatsmannens muslimska bakgrund och politiska världsbild ansågs vara motivet till händelsen, fast det var känt att Abdulwahab var psykiskt labil. -Annat är det om våldet kommer uppifrån. När attentatsmannen är känd nynazist eller militant islamofob som till exempel Breivik, så tonas det politiska motivet ned och psykisk instabilitet målas upp. Efter två utredningar förklarades Breivik kärnfrisk men det har allmänheten svårt att svälja. Hur ofta har vi inte hört att svenska nazistiska bråkstakar egentligen är ganska oskyldiga pojkar som agerar ut för att de saknat en fadersgestalt?

När jag hör och läser argumenten i media om det som skedde, väcks inom mig: det är inte åsikter, det är fabricerade fraser som lärs in unisont från stat och media. Vad är det som sker med vårt land? Med vår omvärld? Jag gråter när rasismen mot muslimer nu är allmänt accepterad. Ingen verkar märka något. Inte mina antirasistiska vänner. Inte "de intellektuella". Så gick det alltså till när rasismen återigen trädde in i vårt medvetande.