KRÖNIKA Jag åker uppför Höga kusten och slås av att vi har trätt in i en ny tidsålder. Små bruksorter skymtar förbi där man inte har haft råd att rusta upp affärerna och hotellen. De ser likadana ut som de gjorde på 70-talet. Detta storvulna dramatiska landskap, som jag inte känner, storstadsbo som jag är. Jag förstår att det är något jag gått miste om. Vad är det för folk som bor i stugorna, vars ljus lyser upp landskapet när solen gått ned?
Sverige som nation finns inte längre. Vi är sedan 1995 införlivade i den Europeiska Unionen och militärt verkar vi tillhöra Nato... Vad hände med mitt land? Beslutet att Eu:s lagar ska gälla över de svenska togs och journalisterna sysselsatte sig med andra saker.
Inga människor syns på gatorna jag passerar, men det är kanske för att det är kallt och klockan är fem denna fredagskväll? Det är tydligt att det inte finns någon näring här längre. Ladorna står tomma och förfaller på åkrarna, när vår mat och de flesta andra livsnödigheter nu produceras i låglöneländer.
Det gör ont i mig för jag förstår att något är förbi. Men de mörka bergen i horisonten inger mig en djup vördnad. Naturen är kraftfullare än människan.
KOMMENTAR 40-talistgenerationen är känd för sin utbredda klassresa. Även sonen till en städerska kunde få ett medelklassyrke, köpa radhus och bil och till och med en videobandspelare…
Men kände han sig hemma i det nya fina medelklasslivet? Hur skulle man bete sig och vilken politisk hållning hade man nu egentligen? Den nya klasstillhörigheten blev en obekväm tvångströja och man längtade tillbaka till någon slags gemenskap. Men var fanns en sådan?
70-talisterna var den första generationen som tenderar till en motsatt klassresa. Dottern till medelklassmannen fick inte fick plats i den klassen när hon växte upp. När skolan var avklarad gick hon tillsammans med sina generationskamrater ut i massiv arbetslöshet på 90-talet och blev beroende av bidrag för sitt uppehälle. Tillhörigheten i medelklassen var en chimär. Hon utbildade sig till ett medelklassyrke bara för att upptäcka att hon ändå inte släpptes in. För att få arbete i den branschen krävdes mer gedigen förankring i medelklassen i form av kontakter och självkänsla…
Snart befann hon sig i ett arbetarklassyrke och hennes yngre högskoleutbildade överordnade kushade henne dagligen. Hennes slutsats: hon hade valt fel utbildning! Hon utbildade sig ytterligare tre gånger men till slut kom hon underfund med: det var inte fel utbildningar. Hon var fel. Arbetarklass handlar inte om att göra fel, utan om att vara fel.
KOMMENTAR Det är vanligen medel- och arbetarklassens tabbar som överklassen iakttar och klandrar. Men vad ser arbetarklass som tabu beteende av de andra klasserna?
Jag har lagt märke till att man i arbetarklass kan kritisera varandra ganska öppet utan att det ses som en förolämpning. Detta beteende är mer skräckinjagande ju högre upp man rör sig i samhällets hierarki, av naturliga skäl...
Av överklass blir man istället bemött med alltmer "vänlighet" och solida leenden ju värre misstag man gör, som medel- eller arbetarklass. Arbetarklassen i sin tur ser ned på medelklassens lismande för överklassen. Medelklassen är ju i mångt och mycket "klassförädare" då de ursprungligen härstammar från arbetarklassen.
Att försöka bete sig rätt, som arbetar- eller medelklass, är inte lätt. Definitionsmässigt är man fel eftersom man är underställd de som har skapat normerna. Överklassen kan bete sig hur som helst, de har ännu stil. Om man har klass kan man nämligen bryta mot alla regler. Och om man å andra sidan är underställd men försöker anpassa sig, så ser överklassen ned på en ännu mer. Det handlar om osynliga regler och hur duktig och väluppfostrat man än beter sig så är man ändå fel.
