artstruck

KRÖNIKA Två personer i min bekantskapskrets talar om att de har en alkoholist i sin bostadsrättsföreningar. Alkoholisten är ett problem och ska sparkas ut.
   Jag har själv bott i lägenheten under en psykiskt labil person så jag vet att det inte är lätt. Vi försökte till sist få vår granne uppsagd i hyresnämnden. Han skrek ofta i trappen och kastade, som han själv uttryckte det i rätten: "En tegelsten i golvet från en meters höjd" på kvällarna. Det var jobbigt eftersom det golvet var vårt tak. Ibland var han snäll och försökte gottgöra oss, en gång genom att ge oss ett storpack med kammar. Det kanske var för att både jag och min kompis på den tiden hade tovigt dreadshår?  
   Till slut fick han flytta. Vad hände med denne herre från före detta Jugoslavien? Det vet jag inte, men jag gissar att han hade bättre utsikter då 1995 än vad störande eller sjuka personer har idag, efter femton år av nedskärningar av välfärden. 
     
Jag har flera gånger de senaste åren hört om personer som har psykiatriska störningar. En väninna dejtade en kille som talade om att han hade fått en diagnos. Alla rådde henne att sluta träffa den person. En annan bekant skulle på en blind date och sade att han hoppades att tjejen inte skulle vara överviktig eller arbetslös... 

Kan vi sortera bort alla människor som inte passar in? Var ska de ta vägen när nu det gemensamma samhället, i Alliansens tappning, inte längre ska ta ansvar?
   10 procent av svenskarna sägs vara alkoholister. Det betyder att det finns minst en alkoholist i varje trappuppgång. Socialförvaltningen har inte längre tillgång till lägenheter för det råder akut bostadsbrist i flera svenska städer. 
   Arbetslöshet är cirka nio procent och som fattig arbetslös hamnar man utanför i konsumtionssamhället. Allt fler människor får diagnoser och känner skam: det är deras eget fel att de mår dåligt. Mentalsjukhusen är stängda sedan 1980-talet och de förut instutitionaliserade individerna bor idag i vanliga lägenheter och väntas klara sig själva. Gruppen som hamnar utanför normsamhället växer.

Vad ska hända med alla dessa människor, som inte har möjlighet att dölja sin svaghet? Ska de isoleras ändå mer från trygghet och "normalitet"? Vad ska hända med svagheten som vi alla bär inom oss? Ska vi förneka och trycka bort den? Eller erkänna den och föra den, oss, in i ljuset och värmen igen? Kalla tillbaka de utstötta. Börja bygga ett kärleksfullt samhälle där alla får plats.