USA antar diktaturens kännetecken
Kategori: Fascism

Kategori: Fascism
Kategori: epok
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Svt:s dokumentärserie Det svenska styckmordet om brotten mot Catrine Da Costa känns som en skattefinansierad mörkläggning. Serien fungerar som en hjärntvätt, media-Sverige är plötsligt övertygade om de misstänkta läkarnas oskuld. Dokumentärmakarna smular sönder trovärdiga vittnesmål från en rad kvinnor. Att Svt finansierat och sänder denna feministiska backlash är oroväckande.
Upphovsmännen till dokumentären, andra mediaröster och politiker förfasas över vad de anser vara ett rättshaveri och drev mot de två huvudmisstänkta männen i Da Costa-affären. Dan Josefsson, en av skaparna till dokumentären säger i Expressen att pendeln under 1980-talet i att uppmärksamma övergrepp slog för långt. På DN:s ledarsida frågar man "Hur mycket är ett sönderslaget liv värt?" och syftar på läkarna. Som följd är det lätt att undra hur mycket den prostituerade heroinisten Da Costa:s liv är värt eftersom hon tvingades dö på ett fasansfullt vis och brotten mot henne ännu efter 40 år inte är uppklarade? Jag anser att serien nu bidrar till ett drev åt motsatt håll och riskerar att flytta tillbaka positionerna för våldsutsatta.
Ett tips inkom till Polisen
När det gäller att identifiera en psykopatisk brottsling brukar förloppet utspela sig ungefär som det visade sig ske runt den man som kallats Obducenten när brotten mot Catrine Da Costa uppdagades i mitten av 1980-talet.
1984 hittades Da Costas kropp i en skogsdunge på gränsen mellan Stockholm och Solna. Polisen fick snart ett tips att gärningsmannen var en person i Polisens inre krets, en obducent som arbetade som rättsläkare på myndigheten. Kollegor och vänner till mannen kom att berätta om hans fascination av strypnings- och hängningsfall och att en hel del makabra saker hade utspelat sig både på arbetsplatsen och privat.*
Jovan Jajs, rättsläkare och professor som var mannens handledare varskoddes om misstankarna och blev först förbluffad och ansåg att denne måste vara oskyldig. Sedan svängde han och tyckte sig se samband och sade sig vara utsatt för psykopatisk manipulation. Han kom att kalla den misstänkte för en "Dr Jekyll och mr Hyde-personlighet" och gav i sitt expertutlåtande till polisutredningen uttryck för att mannen kunde vara skyldig.
Även fadern till obducentens exfru misstänkte honom för brottet samt även för att ha mördat hans dotter... Obducentens före detta fru uppgavs ha tagit livet av sig, ett märkligt fall där kvinnan upphittats framlutad mot en sänggavel med ett skärp sträckt runt sin hals. När journalisten Lars Borgnäs på dåvarande Uppdrag granskning lät göra en oberoende expertanalys av fallet framkom att det inte kunde vara fråga om ett självmord.**
I den nya serien anges det inte som anmärkningsvärt att obducenten som alltså arbetade som rättsläkare inom Polisen, dels köpte sexuella tjänster på Malmskillnadsgatan där Da Costa figurerat, dels hade en morbid fascination för våldsfilm. Han hade exempelvis raljerat om filmen Motorsågsmassakern inför studenterna i sin rättsmedicinska undervisning.
Det enda potentiella vittnet ohört
Dåvarande hustrun till den andra misstänkta personen -"Allmänläkaren" började ana att hennes man kunde ha utsatt deras dotter för övergrepp och i nästa skede ange att han och obducenten kunde ha varit inblandade i Da Costa-fallet. 1985 tog hon kontakt med Polisen och berättade om sina misstankar om att hennes dotter även kunde ha bevittnat styckmordet.
Hon uppgav att läkaren och obducenten umgicks privat under den aktuella perioden och att hon hade träffat sin mans kollega. Läkarna skulle sedan att förneka att de hade umgåtts. Polisen bad modern spela in den då drygt två-åriga flickan på band och under tre månader spelade hon in flickans tal. Modern står än idag fast vid sina ståndpunkter.
Polisen anlitade en barnpsykolog och en barnpsykiatriker för att undersöka saken genom att träffa flickan i fråga. Efteråt skrev de en rapport där de angav att flickan troligen hade varit med om händelserna. Varför hörs inte dottern, som idag torde vara cirka 41 år, i serien?
Dessa personer: Jajs, läkarens fru och obducentens exfrus far hade alltså alla haft nära samröre med obducenten men avfärdas fullständigt som trovärdiga i Svt:s dokumentär. Dokumentärserien framställer deras vittnesbörder som tvivelaktiga genom att klippa ut saker från förhören ur sammanhang och framlägga andra förklaringsmodeller till deras agerande.
Snart därefter kontaktades Polisen av ägaren till en fotoaffär då han hade fått in en fotorulle med bilder som han och hans fru reagerade på. Fotoaffären låg i Solna där Da Costas kropp hade upphittats och där rättsläkarstationen där obducenten arbetade låg. Paret sade att det var otäcka fotografier av en styckad kropp. Kvinnan sade sig även ha sett en man på fotografierna. När Polisen utredde saken pekade fotohandlarna ut läkaren men även obducenten. Enligt dokumentären var resultatet av "vallningen", det vill säga proceduren där fotohandlarna exponerades för de misstänkta i en grupp av män, inte proffesionellt genomförd samt parets vittnesbörd tvivelaktig. Journalisten Lars Borgnäs som arbetat med Da Costafallet under flera år granskade deras vittnesmål och kom fram till något helt annat, att speciellt kvinnan i själva verket var mycket trovärdig i sina iakttagelser. Mannen hade varit lite yvigare då han återgav sina minnesbilder.
Första gången saken drogs i domstol dömdes de två läkarna för mordet. Men snart revs domen upp då nämndemännen gått ut i en kvällstidning efteråt och berättat om processen. När fallet behandlades åter i domstol fastslogs att det otvivelaktigt var två läkarna som hade styckat Da-Costa. Detta faktum förbises fullständigt i dokumentärserien. Domstolen hade dock inte kunnat bevisa att läkarna mördat henne.
Sanningen om brotten otäck men inte avtäckt
Serien framställer även övriga vittnen som otillförlitliga. En kvinnlig polis vittnade om att hon sett obducenten tillsammans med Da Costa på tunnelbanan våren 1984. En annan kvinna vittnade om att hon sett två män med en barnvagn och ett litet barn gå in i en byggnad en bit från rättsläkarstationen i Solna, sannolikt annandag pingst, vilket antagligen var den aktuella tidpunkten för dåden mot Da Costa. Kvinnan pekade sedan ut de två läkarna som de män hon sett. Enligt Domstolen var detta ett av de bärande vittnesmålen, då det band de två läkarna både till varandra samt till platsen för brottet.
En väninna till Da Costa uppgav att denna under sin sista vecka i livet hade berättat om sin rädsla för två perversa läkare, varav en ofta hade med sig en liten dotter när de träffades. Kvinnan berättade att Da Costa anförtrott henne att läkarna lät flickan vara med då de nyttjade Da Costa. De skrev ut vilka medikamenter hon önskade och brukade vara på den enes arbetsplats då de köpte sexuella handlingar av henne. En av platserna det skedde hade Da Costa kallat för "dödsrummet" och kvinnan undrade i sin dagboksanteckning om Da Costa menade ett bårhusrum. Den ena var lite "egen" hade Da Costa beskrivit och kvinnan hade uppfattat det som att han hade nekrofila böjelser. Da Costa hade berättat att läkarna kunde ta stryptag på henne och binda henne och att detta skrämde henne.***De båda misstänkta männen uppger i sin tur att de aldrig träffat Da Costa.
Serieskaparna driver en tes och underbygger den med hjälp av suggestiva bilder och musiksättning. Fakta och vittnen som inte passar in i tesen skärs bort eller framställs på ett löjeväckande vis, vilket inte är brukligt inom journalistik. Man målar upp en bild av att den tiden led av en incesthysteri. Så var inte fallet, det var istället ett slags feministiskt uppvaknande där man började lyssna på barns och kvinnors vittnande om sexuella övergrepp och ta in att företeelsen var vanligare än vad många ville tro. Hanna Olssons syn på styckmordet med utgivningen av hennes bok Catrine och rättvisan (1990), var en del av detta uppvaknande i det allmänna medvetandet. Olssons perspektiv kom att omfattas av en hel del av den tidens tongivande universitetsjurister, som professorn Madeleine Leijonhufvud samt Christian Diesen.
I den nuvarande blossande debatten framstår det som att dokumentären uppdagat någonting nytt, det vill säga läkarnas oskuld. Så är inte fallet. Det hela är egentligen en strid mellan två läger ända sedan Da Costa-brotten uppdagades. Det ena lägret utgörs av fraktioner inom Polisen, journalisterna Jan Guillou och Per Lindeberg och polisprofessorn Leif GW Persson som nu återigen gett sig in i debatten och försöker rentvå de två läkarna och talar om justiemord och häxjakt. Det andra lägret består av andra proffesionella inom polis, juridik, rättspsykiatri och journalistik.
Men sakta börjar kritiska röster nu ge gensvar. Juristen Kristina Hultegård klargör i Göteborgsposten att det inte är ett fall av justitiemord då läkarna försökt bli friade ett flertal gånger samt startat skadeståndsprocess mot staten. Saken har prövats om igen under 30 år utan ändrad ugång. Lars Borgnäs uttalar sig i samhällsmagasinet Parabol om att serien är rent ohederlig i sin framställning och faktabehandling. Han påminner om att seriens huvudspår -att vittnesmålet från modern till barnet är tvivelaktigt inte är relevant då vittnesmålet över huvudet taget inte var bärande för den fällande domen, vilket dokumentären ger sken av.
Att börja ta offers upplevelser på allvar leder till att övergrepp blir synliga och kan bestraffas. Starka drivkrafter finns både då och nu som vill ta udden av feminismens och Metoo-vågens framsteg i att ge de mest utsatta röst.
* Sanningen är en sällsynt gäst, Lars Borgnäs, Nordstedts förlag, 2003, s.305. Obducenten hade exempelvis ett kranium av en avliden kvinna som han obducerat i sin bokhylla. Även i det brottet var han misstänkt gärningsman. Huvudet och underlivet från Da-Costa saknas fortfarande.
** Ibid, 14.
*** Ibid, .69, 74.
Källor: Dokumenärserien Det svenska styckmordet, Svt samt boken Sanningen är en sällsynt gäst av Lars Borgnäs med flera tidningsartiklar och krimpoddar.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Vi befinner oss i kuststaden Brighton. ”Staden där doften av havet aldrig når fram eftersom den är begravd av så många lager av smuts”, säger huvudkaratären Bella.
Bella bor i ett källarskyffe. Mittemot bor en man som ringer och trakasserar henne och berättar att han kan se henne genom den tunna gardinen hon alltid har fördragen för sitt enda fönster. Men Bella vill kunna öppna sitt fönster och få in frisk luft och ljus. En dag får hon nog…
Skådespelerskorna Py Huss-Wallin och Ester Uddén gestaltar denna tragedi, som många kvinnor kan känna igen sig i, med en stor dos humor och självdistans på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. Dialogen flödar och studsar fram och man ser att budskapet når fram då tårar trillar i igenkänning på kvinnan i 60-årsåldern som sitter bredvid mig i publiken.
De vanligaste reaktionerna på våld och chock brukar vara ”freeze” eller ”flight” för kvinnor i filmens och teaterns värld. Här ser vi att ”fight” är ett så mycket bättre alternativ. Bella lyfter sig själv från den traditionella kvinnliga offerrollen och blir ett subjekt med handlingskraft och uppfinningsrikedom.
När titelspåret ”Thunderbird” till filmen Thelma och Louise dundrar in som ackompanjemang till handlingen ryser jag av välbehag. Jag minns när jag själv som 18-åring såg filmen och omskakad kom ut från biografen. Filmen hade skapat en ny verklighet där systerskap och rättviseskipning visat sig möjlig och jag sträckte på ryggen och kunde gå upprätt, det kändes som första gången. I teaterlokalen vet vi med ens vilket kosmos vi befinner oss i: det är 90-talets girlpower-våg som nu livats upp för vår samtid. Filmerna Nikita (1990), Kill Bill (2003) och den provokativa franska Baise-moi (2000) kan kanske räknas till genren, vars nutida avlöpare skulle kunna vara den rosade tv-serien Hand maid`s tale (2017) och på svenska den satiriska thrillerserien Deg som visades på SVT förra året.
Men i Edwalls tolkning av Dirty weekend är Bella är inte ensam längre. Huvudrollen Bella är dubblerad, här ser vi två blonderade kvinnor med leopardmönstrad stass och slitna röda pumps: kanske för vi efter Metoo-vågen inte längre kampen ensamma.
En jävla helg är romanens svenska titel. Efter hyllningar i pressen och utsålda föreställningar under 2022 spelas nu pjäsen även i maj 2023.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
RECENSION: MADONNA AV SARA VILLIUS Jaget i romanen är en kvinna i 35-årsåldern som bor i ett hus med man och barn. Men hon tänker på och längtar efter en annan man –en känd dramatiker som tidigare har varit hennes lärare.
Madonna är Sara Villius fjärde roman. Villius har tidigare skrivit barnböcker och för film, tv och radio. Stilen i Madonna är en poetisk kortprosa med fullfjädrat originella liknelser. Formen uppfattar jag som autobiografisk och det är det som ger den dess tyngd. Denna aspekt, att jaget kan ses som författaren Villius, skruvar upp laddningen i två teman: villkoren för kvinnligt konstnärskap och kvinnans sexualitet i ett patriarkat och vad man kan råka ut för om man ger sig ut på de arenorna.
Språket är splitternytt med träffsäkra beskrivningar som ofta är komiska: ”Kråkan spattar omkring på blecket. Den trycker de feta fjädrarna mot glaset.”
Ärligt tilltal
I första delen har jaget fött sitt tredje barn och är skadat och medtaget av förlossningen. Sedan förs vi vidare i nuet där jaget letar efter minnen från barndomen och tar sig fram som författare. Med en tillbakalutad humor ger jaget sig till känna i reflektioner i hur det är att vara kvinna idag.
Jag har läst några manliga författare som även de skriver om vardagen och lämnar ut pinsamma detaljer och tillkortakommanden. Nu är det en kvinna som skriver, vilket innebär att man stöter på diverse tabun: en kvinna som visar upp en aktiv sexualitet är en ”dålig kvinna” till skillnad mot en man i samma läge däremot blir betraktad som är en ”riktig man”. När Karl Ove Knausgård visar upp sidor som gränsöverskridande sexualitet, psykisk ohälsa eller hänger ut anhöriga, är han modig och sårbar. När Villius gör liknande ting är hon elak och svag, skulle jag gissa att ett oreflekterat intryck blir: ”Vad ska hennes man tycka?” ”Och barnen?”
Vidare berättar Villius om hur det är att vara ett kvinnligt objekt och hur blickarna från männen avtar med åren. Vem är jaget när hon inte längre i samma grad får uppskattning för sitt yttre som kvinna men inte heller den bekräftelse som individ som en man erhåller?
Ett stycke om Ikea dröjer sig kvar hos mig: ”En gång åker jag ensam till Ikea. Läser på min lista och känner att någon tittar på mig. Jag ser upp och det är en man, en pappa som tittar. Han går liksom bakom sin fru och de två barnen. Jag ser ner. Han vet inte att jag är lika vidrig som hans egen fru.”
Villius tar här upp kvinnoföraktet, både sitt egna och kulturens kvinnoförakt som fortfarande lever kvar i det jämlika Sverige, världens mest jämlika land. Ett annat exempel: dramatikern som jaget är förälskad i, säger att hon skriver som en man: ”Det var en fin komplimang.” Om det är fint att skriva som en man blir en logisk konsekvens att det tvärtom är något dåligt med att skriva som en kvinna. Sådana implicita föreställningar i vår kultur tar Villius upp till ytan och ifrågasätter dem genom jagets reflektioner.
Halvvägs in i romanen är jag fast, jag måste få veta hur det går för huvudpersonen och njuter av hennes intelligenta observationer och experimentella livsstil. Jaget minns tidigare sexuella erfarenheter då hon tagit ”karlens” roll. Villius utforskar könsrollernas outtalade regler och vad som är möjligt att göra dels som moder, dels som kvinna.
Metoo-litteratur
Barndomen verkar förträngd men kontaktas i minnen av ”dockskåpsdockan” med guldbyxor och dagmammans gamla undulat som tyvärr måste dö. Gradvis framträder bilden av en far som alternerar mellan våldsamhet och frånvaro.
Mannen hon nu åtror var hennes lärare och hon identifierar honom i det romanutkastet som hon sedan visar honom. Han straffar henne för detta genom att ge ut deras gemensamma projekt i sitt eget namn och dessutom gestalta henne på ett förnedrande sätt i en pjäs han sätter upp. Han använder känsligt material hon anförtrott honom. Att som etablerad manlig dramatiker inleda en sexuell relation med en betydligt yngre kvinna med författarambitioner innebär ett gränsöverskridande då han dessutom var hennes lärare och hon idealiserar honom. Hon är i beroendeställning på flera plan gentemot honom. Därav blir romanen ett inlägg i den pågående Metoo-vågen. I Metoo har många kvinnor, speciellt i kulturella yrken berättat om att de utnyttjats sexuellt för att få jobb. Själv ger Villius igen både mot dramatikern och sin man genom sättet hon skildrar dem, i sann nutida autobiografisk tradition.
Lön för sex?
När huvudpersonens äkta man är generös efter att de varit nära varandra fysiskt, kan hon inte låta bli att stilla undra om det är en slags lön…
Jag känner igen mig i hur det är att vara 35+ och kvinna och känner befrielse och lättnad över partierna om sexualitet och självrannsakan. Författaren nämner det tidsaktuella begreppet sexmissbruk om jagets beteende. Hon har alla statusprylar: äkta man, barn, hus men beskriver ändå en alienering, vilket är avväpnande i vår lycko- och prestationskultur.
Att kvinnliga författare vågar utforska sexualitet innebär kanske det nya kapitlet i kvinnohistoriens litteratur. Visst, det har gjorts förut men med Madonna spetsar Villius till omständigheterna ytterligare och anträder därmed nya domäner. Hon dammar av den gamla föreställningen om kvinnlig sexualitet som något skamligt så att vi kan se den tydligare och fråga oss: behöver vi den verkligen längre?
*Bilden som illustrerar texten är målningen Skriket av Edvard Munch. Villius romanomslag illustreras av Munchs målning Madonna.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
När blev ni senast omskakade av politisk konst eller journalistik? Själv kan jag knappt minnas men har såklart hört talas om Jan Guillous scoop Ib-affären och vår politiska konst från samma årtionde. Däremot njuter jag var vecka av högklassig konst i form av tv-serier. På denna till synes harmlösa arena tillåts politisk satir och svidande samhällskritik på bästa sändningstid.
Amerikanska serien House of Cards visar upp Vita huset styrt av en kallblodig psykopat. När serien sändes chockerades dess manusförfattare av att avsnitt efter avsnitt skulle komma att förutspå vad som verkligen utspelade sig i amerikansk politik.
Den danska serien Follow the money målar likaledes upp en dyster samtid. Penseldragen är radikala: scener från de rika svindlarnas svit i Dubai följs av en scen där gangstrarna Nicky och Bamse gräver ned lik på en hed i ösregn. Rättsväsendet är genomkorrupt. Poliser som tar sitt jobb på allvar och leder trådarna uppåt i samhällshierarkin blir avskedade.
Den norska serien Kielerstreet är annorlunda med sin absurda tvist men är även den maktkritisk. Småstadspoliserna Kling och Klang, nu i kvinnlig tappning, vill inte lösa brotten. Det är lätt att tro att inspiration kommer från norska småorter som vill förbli utanför lagens räckvidd. Är namngivningen Kielerstreet en lek med bokstäver? Om man byter ut en bokstav så blir det mer korrekt: Killerstreet.
Kielerstreet ger som den danska serien en realistisk bild av det djupa kärr kriminaliteten är – en stark drog i sig själv. Den kriminella Jonas bryter upp och inrättar sig i småstadsidyllen och får med falska arbetsintyg ett jobb. Gifter sig och flyttar in i villa men drar snart till sig själsfränder som luktar sig till vem han egentligen är. Snart är han på nytt insnärjd i grova brott.
Nicky i Follow the money å sin sida börjar läsa företagsekonomi på universitetet och får kunskap om hur hans haschförsäljning kan expandera men distraheras alltmer av malströmmen i kriminaliteten.
Och manusförfattarna skonar oss inte utan budskapet är klart från den första till den sista bildrutan: kriminalitet handlar om klass. Följ pengarna så kommer ni att hitta de grövre förbrytarna som inte befinner sig på gatan utan i samhällets toppskikt. De rika kommer alltid undan och befodras dessutom medan en maktlös arbetarklassdealer utan fadersgestalt får ett skott i huvudet.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt