artstruck

Alla kan vi längta efter "Avalon"

Kategori: Recension av den svenska filmen "Avalon"

                         
 
Vackra sandstränder, solsken och snygga människor i dyrbara kläder. Porchar och cabrioleter och fullsatta läktare på Båstads årliga tennisvecka. Alla är glada "...but there is a slight problem", som huvudpersonen "Jannes" storasyster "Jackie" säger i en replik i filmen.
 
Jag såg nyligen den mångfaldigt prisade och rosade filmen Avalon. Regissören och manusförfattaren Axel Petersén är endast 33 år gammal men inger hopp för svensk film med sin berättelse om två 40-talistknarkare. Filmen sorteras under drama/ thrillerfacket men jag tycker snarare genren känns Båstad-socialrealism.
 
Avalon är ett mästerverk på flera sätt. Bild- och gestaltningsmässigt används en nedtonad stil som dels ger sken att allt är fullkomligt normalt och som även passar yngre generationer eftersom "vi" alltid åser omvärlden med en ironisk blick. Jag tycker om det återhållna spelet hos skådespelarna -flera gånger promenerar huvudpersonen "Janne" (Johannes Brost) rakt ut ur bild. Han vill inte vara med längre men jagas av nuet och verkligheten. Vår blick blir till hans eget samvete för vad han åsamkar andra med sin livsföring. Den vackra sommarstadskulissen blir en rå kontrast till hur man gissar att Janne känner sig inombords.
 
För mig berättar filmen om det drömlika tillståndet i ett aktivt missbruk och om all förödelse det sprider omkring sig. T.ex. den vackra men anorektiska dottern till Janne som tar droger t.o.m. tillsammans med honom. Ett vagt skisserat andra våldsbrott ger mig kalla kårar. Filmen ger en inblick i den djupa skam- och skuldkänslor som tvingar den missbrukande att fortsätta, att just missbruka. Léonore Ekstrands gestaltning av Jackie är så realistisk att den känns dokumentär (Ekstrand är dessutom inte en etablerad skådespelerska utan en släkting till filmskaparen). Som kritikern Helena Lindblad beskrev det i DN så är hon förträngningsmekanismerna förkroppsligad. Det svarta fåret Janne spelas av Brost som man rätteligen kan gissa har levt ett hårt partyliv privat. Hans kroppshållning är densamma som de tunga narkomanernas på Plattan, men "Janne" rör sig i de fina kretsarna.
 
Nyckelscenen där Janne på ett ensamt dansgolv släpper taget och flyter omkring i sina egna minnen är magisk. Musiken - Bryan Ferrys drömska Avalon börjar med textraden "Now the party is over. Im so tired..." är även den är en bra inramning av hela filmen. Festen är slut för årtionden sedan för Janne och hans gelikar och de är mycket trötta, men vad göra?
 
 

Kommentarer


Kommentera inlägget här: